Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När Olena nu måste gå till boden, följde Pål med,
väntande på henne nedom skogsranden. När hon
mjölkade, ställde han sig utan att fråga utanför
kolidret. Och måste Pål gå inåt täta skogen, tog han Olenas
hand och sade: Kom. Olena släppte då allt och följde
honom.
Om de icke försökte att kämpa emot? Ack, visst
försökte de — tills sömnen vek från deras läger och
håret vid tinningarna förlorade sin färg. De voro
unga, friska människor, och håret började gå i grått
och pannorna fåras. De sågo ut som om de varit
fyratio år.
Då kom det en dag. Det var barmhärtigt nog att
äntligen komma. Ty ingenting var likt väntan på,
att detta skulle ske.
Efter två sömnlösa nätter, en sollös novembermorgon,
så fort Olena satte foten då dörrstenen, såg hon genast,
vad som var på färde. Muren kom marscherande upp.
Den kom stadigt och säkert. Hon skrek — men i
stället för att springa in och slå dörren i lås, greps
hon af raseri. Under begabbande ord rusade hon
blint emot för att stöta undan muren. Den lät sig
dock icke bekomma. Visst som natten nalkades den,
växande ända upp mot skyn. Olena vände — och
se! Även muren svängde om — eller var det en
annan mur? Nu fanns den på alla sidor, ingen
räddning — den är inpå henne. Qud i himmelen,
nu klämmer den!
Alltsammans hade icke tagit två minuter. Då Pål
halvklädd och badande i svett for ut genom dörren,
såg han Olena stå mitt på öppna marken och hålla
sig om strupen. Hennes ögonbryn voro onaturligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
