Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bönderna bullrade med bord och bänkar, stimmade
omkring honom, klappade honom godlynt på magen,
väsnades och gnydde:
— Du min gubbe: gräs och polenta? grisstek och
feta höns menar du — för resten om du inte är nöjd
så finns det gudi nog av kittelflickare i dalen.
Det lyste till rött för Antonios blick, han såg sig
flyga Sarcabonden om halsen och märka honom med
sin kniv. Han slöt ögonen och begick dådet i
tankarna, varvid han genomilades av en sällsam njutning.
Därpå tog han upp en trasa och knöt sorgfälligt in
mynten. När han försäkrat sig om dem, höjde han
den knutna näven och gav sig till att guppa upp och
ned och rista den som en galning. Så föll han ihop,
blev tungsint, nästan nykter, och gick ut.
Torget låg helt i skugga. Bortifrån sjön nalkades
dimman — ditåt skulle han ju. Över huvud föreföll
sol att vara ett så konstigt och avlägset begrepp, att
det inte vidare kunde tas med i räkningen. Där
Antonio med sitt fyrfat vaggade töcknet i möte, kunde
han allt mindre föreställa sig, hur det kändes att sitta
upplenad och varm och hoppfull, någorlunda så där,
i solen. Men det fanns något annat, vitt och svävande,
alldeles för svårt för förståndet, bäst man sökte fånga
det flöt alltsammans bort som rök under himlen. Det
var om alla orden, som talades, och som man tyckte
betydde något, men så betydde de ingenting alls, de
voro bara till, när man satt i varma stugan och var
glad och vinet rann, de voro som silverklockan och
paradiset och solen.
Med ens stannade Antonio förfärad — värdinnan!
Hon hade varit försvunnen, henne hade han glömt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
