Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det kom när de granna löven började falla, ett
för ett, tills ingenting mer var att vänta från det hållet,
varken glädje eller vederkvickelse.
Man kan dock knappast säga att något hände, ty det
gjorde det ju icke. Vad skulle väl inträffa så här
invid skogskanten, långt från byn? Gården stod som
förut, kon mjölkade snällt och fläsket fräste i mors
panna.
Det var bara liksom när solen fördunklas mitt på
klara dagen utan att den minsta lilla sky kan upptäckas.
En dag hade Andreas, litet trött väl av arbetet, haft
en plötslig förnimmelse, som veke fältet undan och
han stod ensam på en ö, i ett stort, böljande hav.
Ingenting fanns utom himmelen och detta stora haf
med en enda liten ö, och på ön stod Andreas allena
med sin spade och sin glädje och sin lyckosamhet.
Han stod orörlig som en sten. Blott lyckohanden
snodde omkring honom. Ovan och nedan, till vänster
och höger for den runt som en slåttermaskin. Det
gick förfärande kvickt undan. Oupphörligt tyckte
Andreas, att han ville falla.
När den stygga svindeln släppte, lade sig
något, lätt som ett fjun, på Andreas hjärta. En skugga
gled över marken, och då han skyggt vände
huvudet, såg han gamlingen komma nedför stigen. Han
var redan nära, och innan Andreas hunnit sätta
spaden i jorden, stannade gubben och sade med
dallrande gammelmans röst:
»Frosten är här vad det lider.»
Då blev fjunet på Andreas’ hjärta till tungt bly.
Och från det ögonblicket var det som om en
annan hand stuckit fram och i stället vänt bakfram
Troltmark. 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
