Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De första barndomsåren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till uttryck. Hon vårdades också med stor omsorg. Vid
nyåret 1906 började doktor Arthur Furstenberg hålla
en föredragsserie i barnavård för prinsessan Ingeborg
och några andra fruar till officerare vid Livgardet till
häst — prins Carl var då överste vid detta regemente
— i hertigparets hem, och de lärdomar som därvid
inpräntades tillämpades strikt vid prinsessans vård.
Varje föreläsning brukade förresten slutas med ett
besök i barnkammaren och en stunds beundran av den
lilla, som i regel sov sött på sin spetskudde.
Då Astrid var ungefär året kunde hon stödja på
sina ben och taga några stapplande steg — om hon
hade något att hålla i. Det var på sommaren 1907 hon
lärde sig att gå stadigt själv. Prins Carl tillbragte den
och nästföljande sommar med sin familj i en villa på
Särö. Här kunde man se lilla Astrid komma med sin
sköterska och skjuta sin vagn framför sig. Fick hon
åka gjorde hon alltid en helomvändning och satte sig
på knä i vagnen. Så fort ekipaget mötte någon gående
på vägen log lilla prinsessan och sade »doda, doda».
Att hälsa på alla var det roligaste hon visste, och
»goddag» hörde till de första ord hon kunde säga.
Långt innan hon lärt sig att tala rent bad prinsessan
Astrid varje kväll högt sin aftonbön. På knä vid sin
lilla säng och med händerna andaktsfullt knäppta läste
hon på sitt eget barnsliga språk sin bön: »Gud evala
Pappa, Mamma, Mageta, Mätta, alla fatta mensker
å alla fatta må barn.» (Gud bevara Pappa, Mamma,
Margaretha, Märtha, alla fattiga människor och alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
