Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rom ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5397
Rom—Roma’n.
5398
vänd amfiteater. Under medeltiden
byggdes i R. ett mycket stort antal kyrkor, av
vilka dock de flesta senare ombyggts. Bl.
de helt el. delvis bevarade märkas San
Cle-mente (delvis fr. 300-talet), Santa Maria
Maggiore (delvis fr. 400-talet) och Santa
Maria in Trastevere (1100-talet).
Renässansens Rom utmärktes av en intensiv
byggnadsverksamhet. Bland de otaliga
minnesmärkena fr. denna tid må nämnas några
världsberömda byggnader, såsom
Vatikanen med Rafaels och Michelangelos
målningar, Peterskyrkan, Bramantes
underbara skapelse, och Villa Borghese med en
av världens dyrbaraste konstsamlingar.
Det moderna R. är en internationellt
präglad storstad utan större
arkitektoniskt intresse. Industrien befinner sig i
rask utveckling; kraft till densamma
levereras bl. a. av vattenfallen vid Tivoli i
Sa-binska bergen. Vidare har R. betydelse som
handelsstad, som trafikcentrum, som
administrativ och kulturell medelpunkt i den
moderna stormakten Italien och framför
allt som världens vid sidan av Paris
livligaste turistort. 1 000 000 inv. (1931).
Det älsta Rom låg på kullen Palatinus.
Senare tradition förläde grundläggningen
till år 753 f. Kr., vilket årtal blev
utgångspunkten för romarnas tideräkning.
Småningom utbredde sig staden över de
närliggande kullarna, och även borgen,
belägen på Capitolium, indrogs inom
stadsom-rådet. Allteftersom staden tillväxte,
försågs den med ett allt mera storartat
utbyggt system av vattenledningar. En del
av dessa akvedukter äro ännu i bruk; av
andra synas storslagna lämningar ute på
Campagnan. Kejsartidens R. torde ha
varit en stad på omkr. 2 mill. inv., varav
bortemot hälften slavar. R:s historia
sammanfaller under forntiden givetvis helt
med det rom. världsväldets. Med dettas
upplösning började också stadens förfall,
vilket knappast motarbetades av den
alltmera växande påvemakten. De östrom.
kejsarna tävlade med goter och langobarder
om att plundra staden på dess konstverk,
och vid medeltidens slut hade R. i samband
med påvemaktens förfall sjunkit ned till
en relativt obetydlig ort, som stod vida
tillbaka för de livliga handelsstäderna i
n. Italien, och som först relativt sent
nåddes av renässansen. Under renässanspåvar
som Julius II (1503—1513), Leo X (1513—
1521) och Sixtus V (1585—1590) upplevde
Rom emellertid sin andra stora
blomst-ringsperiod, till vilken även den rom.
högadeln medverkade genom anläggning av
storslagna »villor». År 1871 blev R. det
nyupprättade konungariket Italiens
huvudstad. Litt. till R. 2.: H. Schuck: Rom,
en vandring genom seklerna (1923). Alma
Velander-Philip: Rom fordom och nu
(1929). Axel Boethius: De nya
utgrävningarna i Rom (1931).
Rom [råmm], Västind. brännvinssort,
som beredes av rörsockermelass.
Roma [rå’ma]. Lat. och it. namnet på
Rom.
Roma. Socken i Gotlands län (Gotlands
n. härad). 749 inv. (1932).
Ro’ma sete’rna (lat.). Bet. »det eviga
Rom». Litterär benämning på Rom.
Romagna [råma’nja]. Landskap i n.
Italien, fordom ingående i Kyrkostaten,
numera uppgånget i prov. Bologna, Ferrara,
Forli och Ravenna.
Romains [råmä’n], J u 1 e s, f. 1885.
Förf.-namn för Louis Farigoule,
fransk förf., den främste representanten
för den s. k. u n a n i m i s m e n, en
sociologisk litterär riktning, fientlig mot
individualismen, även kännetecknad av sin
strävan efter en enkel och omedelbar form.
Bl. hans arbeten må nämnas La vie
una-nime (1908), en litterär programskrift, Les
hommes de bonne volonté, en stort anlagd
Parisroman i flera delar (2 delar 1932),
romanerna Mort de quelqu’un (1911; sv.
övers. Någon är död, 1925), Les copains
(1913; sv. övers. De sju stallbröderna,
1919) samt det politiska samtidsdramat Le
dictateur (1926, Diktatorn, Sthlm 1928).
Roma’n. Längre episk prosaberättelse.
Namnet användes först under medeltiden
i Frankrike för att beteckna en skrift på
folkspråket i motsats till latinet, urspr. om
den versifierade riddardiktningen, senare
på 1200-talet om dennas omskrivning på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
