Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sinnesvillor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5727
Sir—Sisksläktet.
5728
Sir [sa(r)] (eng. av lat. se’nior = äldre).
1. Eng. adelstitel, som användes framför
dopnamnet på eng. baronet el. knight el.
framför hela namnet (för- och tillnamn). 2.
Allmänt tilltalsord, »min herre».
Siracusa [-ko’sa]. 1. Prov, på it. ön
Sicilien. 2. Stad iS. 1. Se Syrakusa!
SFrap el. s y’r u p (arab. sjera’b =
dryck). Tjockflytande lösning av druv-,
frukt- och rörsocker jämte föroreningar.
Jfr Sockerfabrikation!
Sira’t (tysk. Zierat). Bet. prydnad,
ornament, utsirning. — S i r a’t I i g, prydlig,
utsirad.
Sir Dar ja. Se S y r-D a r j a!
Sire [sir] (fransk, av lat. se’nior =
äldre). Tilltalsord till kejsare och
konungar, »allernådigste herre».
Sireköpinge. Socken i Malmöhus län
(Rönnebergs härad). 1 099 inv. (1932).
Sire’n. 1. Ljudapparat, best, av en rund
skiva med ett antal snett borrade hål nära
periferien. Genom att ånga el. tryckluft
pressas genom hålen, sättes s. i rörelse,
varvid en stark ton erhålles. S. användes dels
till signalapparat, dels till bestämning av
tonhöjder. 2. Elektrisk apparat, som
alstrar en växelström med noga känt
periodtal. S. består av en elektromagnet med
eggformiga poler, framför vilka ett
järnkugghjul roterar. 3. Se S i r e n e r! 4.
Se S i r e n d j u r!
Sirén, O s v a 1 d,
f. 1879.
Konsthistoriker och museiman
av finl. börd,
professor i
konsthistoria i Stockholm
1908—1923,
intendent vid
Nationalmuseum 1926. Hans
skrifter behandla
sv., it. och
ostasiatisk konst, bl. dessa
märkas Giotto and some of his Followers
(I—II, 1917), Den gyllene paviljongen
(1919), A History of Early Chinese Art
(I—III, 1930).
Sire’ndjur {Sire’nia). En ordn.
vallik-nande Däggdjur med spolformig kropp
och glest hårklädd, tjock hud. De främre
extremiteterna äro fenlika, de bakre
saknas. Stjärtfenan är horisontal. S. leva av
vattenväxter, som de beta vid stränderna.
Den märkligaste arten är el. rättare var
Barkdjuret el. Stellers sjöko
{Rhyti’na Ste’lleri), som vid början av
1800-talet utrotades på Beringön och
Kopparön i Berings hav. Det nådde en längd
av omkr. 8 m och hade mycket tjock,
barklik hud. Till s. höra vidare dugonger
och 1 a m a n t i n e r.
Sire’ner. I grek, mytologi ett slags
kvinnliga havsdemoner, som med sin
tjusande sång lockade de sjöfarande i
fördärvet. De avbildas ofta på
gravmonument. Se även Siren!
Si’rius el. Hundstjärnan.
Dubbelstjärna i stjärnbilden Stora Hunden i
förlängningen av Orions bälte. S. är den
ljusstarkaste stjärnan på himlen, vilket beror
på dess relativa närhet (8,8 ljusår). Dess
absoluta ljusstyrka är däremot ej
anmärkningsvärt hög.
Slrvente’s (fransk, servir = tjäna).
Benämning på provengalska dikter, som äro
stridssånger el. politiska kampsånger, ofta
författade av någon skald i en stormans
tjänst.
Sisa’lhampa. Bladfibrerna av Aga’ve
ri’-gida, som allmänt odlas i Yucatan och
användas till tågvirke o. dyl.
Si’sel (Cite’llus cite’llus). Ett litet
Ekorrdjur med kort svans och små
öron. S. förekommer å ö. Europas stäpper
och gräver gångar i jorden. Om vintern
ligger den i dvala.
Siskor. Se Sisksläktet!
Sisksläktet (Aca’nthis). Ett släkte
Finkfåglar med spetsig, hoptryckt
näbb, kluven stjärt och munvinklar utan
borst. I Sverige finnas tre arter, nämligen
S t e g 1 i t s a n (se detta ord!), G
rön-si s k a n (A. spi’nus) och Gråsiskan
(A. lina’ria). Grönsiskans hane är ovan
grön, under gulaktig, med mörka fläckar,
honan är mer gråaktig. Gråsiskan är mörk-
OSVALD SIRÉN.
Fotografi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
