Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Strof ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6059
Strutsar—Stråke.
6060
m höga), strutformigt ställda, sterila blad,
dels mindre, sporbärande blad.
Strutsar (Stru’thio). Ett släkte
Strutsfåglar med tvåtåiga fötter, kort, rak och
bred näbb samt mjuka fjädrar utan hakar
å fanet. På huvud och hals finnas endast
enstaKa, borstlika fjädrar. Den viktigaste
arten är Stru’tliio came’lus, som kan nå
en höjd av 2 m. Hanen är svart med vita
ving- och stjärtfjädrar; honan är gråbrun.
Äggen (av 2—3 honor) ruvas av hanen. S.
hållas för fjädrarnas skull i »strutsfarmer»
i Afrika, s. Ryssland och Kalifornien.
Strutsfåglar (Rati’toe el. Brevipe’nnes).
En ordn. (el. underklass) E å g 1 a r,
fullständigt utan flygförmåga och med talrika
härmed förknippade olikheter mot övriga
fåglar i fjädrarnas utseende, bröstbenets
form (kam å detta saknas) m. m. Benen
äro mycket grova med 2—4 tår.
Släktskapen mellan de olika till s. hänförda
fåglarna, d. v. s. strutsar, nanduer,
kasuarer och k i v i, är säkerligen
ringa el. ingen.
Stru’ve, Friedrich Georg
Wilhelm v o n, f. 1793, d. 1864. iysk-rysk
astronom, bl. a. föreståndare för
observato-riet i Pulkova. S. utförde en mängd
viktiga undersökningar dels över
dubbelstjärnor, dels över Vintergatans allmänna
struktur.
Stry’chnos. Växtsläkte (fam.
Logania’-cece) av tropiska träd el. buskar, som särsk.
i barken innehåller talrika, giftiga
al-kaloider. De viktigaste arterna äro den
ostindiska S. nux vo’mica, vars frön kallas
r ä v k a k a, och S. Igna/tii, vars frön
kallas i g n a’t i i b ö n o r. Såväl dessa
som de flesta övriga arter av släktet
innehålla s t r y k n i’n och b r u c i’n. Se även
C u r a r e!
Strykfåglar. Se Flyttfåglar!
StryknPn. Ytterst giftig alkaloid, som
förekommer i Strychnos-axter, särskilt i
bark och frön, bundet vid organiska syror.
S. själv är en jämförelsevis stark bas, som
i fritt tillstånd bildar färglösa kristaller,
som smälta vid 268° och lätt lösas i syror
och organiska lösningsmedel men nästan ej
alls i vatten. Smaken är även i mycket
ut
spädda lösningar intensivt bitter. I
medicinen användes s. i form av nitrat. S.
förorsakar även i mycket små doser utbredda
krampanfall, i större dos förlamning.
Dödande dos är omkr. 0,1 gr.
Strykninför-giftning behandlas med magsköljning,
kloroform el. kloralhydrat mot
krampanfallen; som direkt motgift användes jod el.
garvsyra.
Strykning. Inom geologien använd
beteckning för svagt lutande lagers skärning
med horisontalplanet. Vinkeln mellan
lagrens yta och horisontalplanet kallas
lagrens stupning. Stupningsriktning och
strykningsriktning äro alltså vinkelräta
mot varandra.
Stry’pa. Flod i s. Polen (Galizien) med
källor ö. om Lemberg och utlopp i Dnjestr.
S. spelade en viktig roll under världskriget.
Strypsjuka. Se K r u p p!
Strzygo’wski [stsjy-], J o s e p h, f. 1862.
österr. konsthistoriker, prof, i Graz 1894,
i Wien 1909 och lärare vid Åbo ak. 1921—
25. I mycket uppmärksammade arbeten
har S. påvisat främre Orientens bet. för
den fornkristna och den medeltida konsten;
Orient oder Rom? (1901), Klein-Asien, ein
Neuland der Kunstgeschichte (1903), Den
kristna kyrkokonstens ursprung (1920) äro
bekanta verk av honom.
Strå. Socken i Östergötlands län (Dals
härad). 555 inv. (1932).
Strå kalkbruk, a. b. Bolag i Stockholm,
grundat 1929, aktiekapital 2 mill. kr. S.
äger kalkbruk vid Sala, Örebro län, och
Åsestugan, Jämtland.
Stråke. Det verktyg, med vilket
strängarna å stråkinstrumenten bringas att
ljuda. S. anses av vissa forskare härstamma
fr. Indien, där den troligen uppfunnits
redan i urgammal tid med pilbågen som
förebild, och torde genom arabernas förmedling
ha inkommit till Europa under tidigare
medeltid. Sin nuvarande form erhöll den
omkr. 1780. S. består av en tunn, ngt böjd
trästav (stången), upptill och nedtill
försedd med utskjutande partier (resp,
spetsen och f r o’s c h e n), mellan
vilka äro fästade tagel, vars spänning
regleras genom en skruvmekanism i froschen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
