Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6607
Tyskland.
6608
ställde i stort sett gränserna mellan
katolskt och protestantiskt och minskade
ytterligare kejsarens makt. Från 1770-talet
steg Brandenburgs (fr. o. m. 1700 kallat
Preussen) betydelse, och det
undanträngde alltmer Österrike från ledningen i
T., bl. a. genom Fredrik den stores i
Preussen framgångsrika krig och politik mot
kejsarinnan Maria Teresia. Under trycket
av nederlagen och olyckorna i
Napoleonkri-gen brast det svaga sambandet mellan de
tyska staterna; kejsaren, som länge mer
intresserat sig för de speciellt österr.
angelägenheterna än för de gemensamt tyska,
proklamerade 1804 Österrike som ärftligt
kejsardöme, och Napoleon förklarade 1806
det tysk-rom. riket upplöst och skapade en
ny sammanslutning i Rhenförbundet, som
stod under franske kejsarens överhöghet
och blott omfattade västra T. Efter
Na-poleons fall återupprättades T:s enhet i
form av det s. k. Tyska förbundet, som
ägde bestånd 1815—66. Enheten var dock
svag, ingen gemensam regent fanns, och
stora delar av monarkierna Preussen och
Österrike-Ungern stodo utanför förbundet.
Större delen av 1800-talet upptogs därför
av strävanden till starkare tysk
sammanslutning. Preussen var härvid ledande,
isynnerhet sedan Bismarck kommit att stå
i spetsen för dess styrelse, medan
Österrike, vars inträde i det nya riket ej av
alla önskades, snarast motarbetade
enhets-planerna, vartill bidrog, att dessa
förbundos med liberala och konstitutionella
strävanden, vilka den österr. regeringen
bekämpade. Spänningen mellan Österrike och
Preussen förde 1866 till ett krig, vari de
flesta sydtyska staterna stödde Österrike,
flertalet nordtyska Preussen. Kriget
orsakade tyska förbundets upplösning,
varpå Preussen samlade de nordtyska staterna
i Nordtyska förbundet (1867—1871).
Motsvarande försök att inbördes ena de
sydtyska staterna blevo utan resultat;
däremot vanns tysk riksenhet på vissa
ekonomiska och kulturella områden, t. ex.
tullpolitikens. I det framgångsrika kriget mot
Frankrike 1870—71 deltogo emellertid
även de sydtyska staterna — däremot ej
Österrike —, härigenom stärktes enhets-
känslan, och 1871 återupprättades Tyska
kejsardömet såsom en förbundsstat med
Preussens konung som gemensam kejsare.
Österrike stod utanför det nya tyska riket.
— T. som kejsardöme (1871—1918) var en
av Europas stormakter, skaffade sig stark
här och flotta och förde en energisk
utrikespolitik. Det sökte anslutning till
andra stormakter men fann egentligen sådan
blott hos Österrike-Ungern, varemot
försöken till samförstånd först med
Ryssland, senare med Italien och England
strandade på de allt starkare
konfliktanledningarna, särskilt sedan T. börjat sträva
att bli en kolonialmakt, vilket
nödvändiggjordes både av folkökning och av
uppblomstrande industri och handel, som
behövde kolonier för avsättning och
råvaru-tillförsel. På den inre historiens område
må nämnas den s. k. kulturkampen mellan
staten och den kat. kyrkan samt den tyska
arbetarrörelsens frammarsch och strider
för att nå politiskt inflytande och
förverkliga sina sociala och ekonomiska
önskemål. — Den utrikespolitiska spänningen,
som flera gånger hotat övergå till krig,
utlöstes 1914 i v ä r 1 d s k r i g e t (se d. o.!),
där T. efter att länge ha varit militärt
överlägset, slutligen besegrades.
Sammanbrottet ledde till kejsar
Wilhelms abdikation och flykt till Holland,
varefter socialistledarna 1918 bildade
Tysklands första republikanska regering.
Stridigheterna inom socialistlägret togo
sig emellertid utlopp i en upprorsrörelse
från kommunisternas (spartakisternas)
sida under ledning av Karl Liebknecht.
Denna nedslogs under ledning av
krigsministern Gustav Noske. I Berlin
förekom-mo blodiga strider. Kommunistledarna
Liebknecht och Rosa Luxemburg
mördades. Efter en hetsig valstrid
sammanträdde den 7 febr. 1919 i Weimar en
nationalförsamling, som valde socialistledaren
Ebert till rikspresident, beslöt
upprättandet av ett riksvärn och antog nu gällande
riksförfattning. Socialisten P h i 1 i p p
Scheidemann blev regeringschef,
men efterträddes redan i juni av G. A.
Bauer. Finansminister Erzberger
genomdrev ett »riksnödoffer», som innebar en
ut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
