Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Östra Ed ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7205
östra Tollstad—östromerska riket.
7206
östra Tollstad. Socken i Östergötlands
län (Vifolka härad). 960 inv. (1932).
östra Tommarp. Socken i Kristianstads
län (Järrestads härad). 1 406 inv. (1932).
östra Torp. Socken i Malmöhus län
(Vemmenhögs härad). 852 inv. (1932).
östra Torsås. Socken i Kronobergs län
(Konga härad). 1 538 inv. (1932).
östra Tunhem. Socken i Skaraborgs län
(Gudhems härad). 174 inv. (1932).
östra Vemmenhög. Socken i Malmöhus
län (Vemmenhögs härad). 1 106 inv. (1932).
östra Vemmerlöv. Socken i Kristianstads
län (Järrestads härad). 1 078 inv. (1932).
östra Vingåker. Socken i
Södermanlands län (Oppunda härad). 2160 inv.
(1932).
östra Vram. Socken i Kristianstads län
(Gärds härad). 484 inv. (1932).
östra Värends järnväg. Smalspårig
järnväg (0,891 m), 43 km lång, fr. Älghultsby
jst. till Brittatorp jst. vid
Växjö—Hults-freds järnv.
östra Äspinge. Se Äspinge!
Öst-Rom. Dets. som östromerska
riket.
östromerska riket (även
Bysantinska el. Grekiska kejsardömet).
Benämning på den ö. hälften av rom.
riket, då detta 395 e. Kr. slutgiltigt delades,
ö. ägde bestånd 395—1453. Det omfattade
urspr. Balkanhalvön, Mindre Asien,
Egypten samt ännu någon del av Afrikas
nordkust. Huvudstaden var Konstantinopel.
Statsskicket var despotiskt, och kejsarna
stödde sig i sin maktutövning på en här
och en ämbetsmannakår, som båda voro för
tiden ovanligt välorganiserade, ö. framstod
i vissa avseenden som vårdare av
romarrikets kulturarv på stats- och
samhällslivets område, och den östrom. kejsaren
Ju-stinianus I lät på 500-talet samla de
viktigaste rättsbestämmelserna alltifrån rom.
tid i det berömda lagverket Corpus juris.
Religionen i ö. var den grek.-kat., vars
skiljaktigheter från den rom.-kat. särskilt
av de lägre folkklasserna omfattades med
fanatism; teologiska och kyrkliga
stridsfrågor skapade f. ö. mer än sociala och
politiska meningsolikheter inre oroligheter,
särskilt striderna mellan bildstormare och
bilddyrkare på 700- och 800-talen. Den
andliga kulturen, konst, litteratur, vetenskap,
stod tidvis högt och hade en egen
särprägel, liksom den var utan någon egentlig
beröring med den samtida västeuropeiska.
Ö:s yttre ställning var redan från början
svår, då riket hade att möta alla
framstötar från asiatiska erövringslystna folk,
under 400—600-talen perserna, som
framgångsrikt höllos tillbaka, därefter
araberna och med dem besläktade
muhammedanska folk, vilkas angrepp mot rikets
centrala delar väl avvärjdes men som på 600-talet
erövrade Syrien och de afrikanska
besittningarna. Även från norr hade ö. att
utkämpa ständiga strider mot de slaviska
stammar, som alltmer bredde ut sig på
Balkanhalvön; å andra sidan utövades från
Ö. mot dessa folk en fruktbringande
missions- och civilisationsverksamhet. Från
Väst-Europa hade Ö. tidigt isolerat sig
kulturellt som politiskt men nödgades omkr.
1100 begära västeurop.militärhjälp mot
muhammedanernas ständiga hot. Denna hjälp,
korstågen, visade sig emellertid snart
ödesdiger, då beröringen mellan ö. och
västerlänningarna dels skapade allvarliga
konflikter, dels visade de senare, hur svagt och
bristfälligt riket var. Sedan ö. under
1100-talet lyckats avvärja flera anfall
västerifrån, inträffade en katastrof 1204, då det
s. k. »fjärde korstågets» deltagare,
organiserade av republiken Venedig, delade ö. i
flera smärre riken, såsom »latinska
kejsardömet» och »konungariket Tessalonike»
i Europa, kejsardömena Trebisond och
Ni-cea i Asien. Dessa riken blevo visserligen
av kort varaktighet, men även sedan
kejsaren av Nicea 1261 erövrat
Konstantinopel, underlagt sig en del av
konkurrentrikena och till namnet återupprättat
bysantinska kejsardömet, blev ö. ej mer någon
makt att räkna med. Dess sista 200 år
behärskades av strider på flera fronter, mot
serber och bulgarer i norr och mot den
framträngande osmanska staten i öster.
Den sistnämnda blev farligast, och efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
