Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fosforsbrons ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2129
Fosforbrons—Fosforförgiftning.
2130
der vatten. Stycken därav, halvövertäckta
med vatten, synas i mörkret utsända
lysande dimmor, varav namnet f. Röd f.
uppstår genom hastig förtätning av
fosforångor; den är ett svartrött—violett
pulver, som egentligen är en intim blandning
av gul f. och en svart allotrop
modifikation (s. k. metallisk f.). Röd f. är föga
giftig; den användes som väsentlig
beståndsdel i tändsticksplån. Gul f. användes
tidigare i tändsatsen (s. k. strykstickor, se
Tändstickor!), men detta är numera
förbjudet. I luft förbrinner f. till
fosfor-p e n t o x i’d, P2 O5, ett vitt pulver, vilket
därvid uppträder som en tjock rök (jfr
Dimbildning!) och med vatten ger
tre olika slag av fosforsyra:
orto-fosforsyra (H3 PO4), pyrofosforsyra
(H4 P2 O7) och metafosforsyra (HPO3).
Angående dessas salter, se Fosfat!
Även en annan syreförening,
fosfor-t r i o x i d, P2 O3, och därtill hörande
syra, f o s f o r s y r 1 i g h e t, H3 PO3,
finnes; den senares salter kallas f o s f i’t.
Slutligen finnes en underfosfors
y-r a, H3 PO2, jämte salter, hypofosf i’t.
Med väte bildar f. tre föreningar, av
vilka de viktigaste äro f o s f i’n el.
gasformigt fosforväte (H3 P) och flytande
fosforväte (H4 P2). Den förra bildas genom
inverkan av starka baser på gul f. Den är
synnerligen giftig och har en lukt, som
påminner om skämd fisk. Den senare
föreningen är självantändlig i luften; den
är orsaken till skenbar självantändlighet
hos därmed förorenad fosfin och till f:s
lysande i mörkret. Med klor ger f.
föreningarna fosfortriklorid, PCI3,
fosforoxiklorid, POCI3, och f o
s-forpentaklorid, PCI5, vilka
sönderdelas av vatten. Med metaller bildar f.
föreningar, som kallas f o s f i’d e r.
Tenn-fosfid och kopparfosfid ingå i
fosforbrons.
Det viktigaste f.-mineralet är apati’t,
som består av kalciumfosfat. För
växt- och djurriket är bunden f. av stor
betydelse. Växterna tillgodogöra sig f. i
form av fosfat, djuren i form av organiska
f.-föreningar. Benvävnaden består till stor
del av kalciumfosfat, varjämte f. ingår i
1 e c i t i n, som förekommer i hjärnan och
nerverna.
Fosforbrons. Legering av koppar med 5
—10 % tenn, vartill vid smältningen satts
1—5 % fosforkoppar, vilken har till
ändamål att reducera de oxider, som bildas
under smältningen och göra bronsen sprödare.
F. innehåller därför föga fosfor men är
smidigare och segare än vanlig brons.
Fosforesee’ns (grek. fosfo’ros =
ljusbärare). Se Fluorescens,
Luminiscens!
Fosforförgiftning. I olikhet med bly- och
arsenikföreningarna äro de flesta av
fosforns föreningar oskadliga, en del t. o. m.
nödvändiga för organismen. F. orsakas
vanl. av antingen fosforväte el. gul
fosfor. Den gula fosforn upptages
endast långsamt av tarmarna, och
förgiftningen har därför ett egendomligt,
långvarigt förlopp. Även vid svår f.
inträder döden först efter flera dagar el.
veckor. Härunder uppkommer bl. a. en
allvarlig leverskada med gulsot och
blödningar från inre organ på grund av
fettdege-neration av kärlväggarna. Urinen
innehåller stora mängder äggvita samt onormala
sönderdelningsprodukter. På grund av
blödningarna förorsakas hos havande kvinnor
fostrets död. Gul fosfor från tändstickor
användes därför isynnerhet under senare
delen av 1800-talet i stor utsträckning som
fosterfördrivningsmedel, ofta förorsakande
moderns död. Fosfortändstickor blevo
därför i Sverige i lag förbjudna år 1901. Sedan
dess är f. en stor sällsynthet. Motgift mot
f. är rå, gammal terpentinolja i upprepade
doser. Feta ämnen och mjölk befordra
giftets uppsugning och böra undvikas. —
Kronisk f. uppträdde vid tillverkningen av
fosfortändstickor men är även den numera
sällsynt. Dess viktigaste symtom är den
s. k. fosfornekro’sen, som består i ett
avdöende av delar av ben under samtidig
nybildning av andra. Den är vanligen
lokaliserad till underkäken och åtföljd av
fistelbildning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
