Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Galium ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2325
Ga’lla—Galle.
2326
Reaktionen är alkalisk. Smaken är bitter
och något sötaktig.
Det viktigaste gallfärgämnet är
b i 1 i r u b i’n, som ger gallan dess gula
färg och som avlagras i kroppen vid
gulsot. Genom oxidation övergår bilirubin i
det gröna färgämnet biliverd i’n.
Genom reduktionsprocessen i tarmen
bildas av bilirubinet två andra
gallfärgäm-nen, m o b i 1 i’n och sterkobil i’n, av
vilka det senare ger avföringen dess gula
till bruna färg. Största delen av den
avsöndrade gallan, vilken uppgår till %—1
liter per dygn, suges emellertid upp och
tillvaratages på nytt av levern sedan den
fyllt sin uppgift i matsmältningens tjänst.
Denna är närmast bunden vid fettets
uppsugning, som starkt befordras av g.
Förefinnes hinder för gallflödet till tarmen
såsom vid vissa former av gulsot, blir därför
fettupptagningen störd och det mesta
fettet avgår med avföringen, som blir ljust
grå (f e 11 d i a r r é). Även för
bukspottkörtelns verksamhet spelar g. en stor roll.
Ga’lla. Nordostafrikanskt, hamitiskt
herde-, sedermera även åkerbruksfolk i s.
Abessinien och söder därom. G. äro
renra-sigast i norr. Söderut har en betydande
blandning med negerstammar ägt rum.
Litt.: N. Hylander: Om Gallafolket (1907).
Ga’llas, Matthias, f. 1584, d. 1647.
Tysk general och härförare i 30-åriga
kriget på kejsarens sida, segrare vid
Nörd-lingen 1634.
GALLÄPPLE på ek. Fotografi.
GALLBILDNING. Sömntorn.
Fotografi.
Gallbildningar el. c e c i’d i e r. Abnorma
utväxter el. andra förändringar hos växter
förorsakade antingen av vissa lägre djur
(zoocecidier) el. växter (f y t o c e c
i-d i e r). G. orsakas vanligen av kemiska
retningar från den gallbildande
organismen. Gallbildande djur äro dels vissa
maskar (n e m a t o’d e r), dels vissa insekter
(kvalster, steklar, bladlöss, gallmyggor m.
fl.); bland växterna förorsaka vissa
svampar och alger g. Vanligast äro g. på blad
och stammar; på rötter äro de mera
sällsynta. För värdväxten äro de alltid
skadliga. Formen är mycket växlande. De
vanligaste äro galläpplen (se fig.),
häxkvas-tar, inrullningar el. veckningar av blad,
filtartade överdrag (»gökblod») o. s. v. G.
innehålla ofta garvämnen. Till g. kunna
även räknas de av bakterier förorsakade
knölarna på ärtväxternas rötter;
bakterierna leva dock i symbios (se d. o.!) med
växten, icke som parasiter på den. Jfr
Gallmyggor, Gallsteklar,
Galläpplen, Häxkvastar, Vinlus!
Gallblommor. Någon gång använt namn
på sådana blommor, som sakna
befruktningsdelar och därför aldrig sätta frukt,
t. ex. kantblommorna hos olvon.
Gallblåsa. Hos människan en avlång, 8
—14 cm lång blåsa på leverns undersida.
Jfr Galla!
Galle, Peder, d. omkr. 1538. Teolog,
professor i Uppsala, en av reformationens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
