Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Humbug ... - Hund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2873
Hu’mor—Hund.
2874
borgs och Bohus län fångades 1929 432 000
humrar med ett värde av 414 000 kr.
Hummerfiske är förbjudet under tiden 15 juli
—15 sept., i vissa delar av Bohuslän 15
juni—15 okt.
Hu’mor (lat.). Bet. egentl. vätska.
Ordet nyttjades inom äldre läkekonst (särsk.
i eng. språkbruk) om kroppsvätskorna, av
vilkas inbördes förhållande de fyra olika
temperamenten ansågos vara beroende, och
kom sedan att bet. förhärskande
lynnes-drag, karakteristisk egenhet. Senare
övergick ordet att beteckna ett godhjärtat, ofta
känslosamt skämtande med mänskliga
egenheter och svagheter. Denna
sentimentala humor, en blandning av gråt och löje,
gjorde sig starkt gällande i för romantisk
och romantisk litteratur. Numera menas
med h. vanl. antingen en förstående,
försonlig och leende syn på livet och
människorna, grundad på känslan av egen och
andras ofullkomlighet el. (särsk. i
populärt språkbruk) sinne för godmodigt skämt,
även skämtande, skämt i allm. Litt.: H.
Höffding: Den store Humor (1916). G.
Fröding: Om humor (Sami. Skr. IX:
1890). — Humori’st, person med h.,
skämtare. — H u m o r i’s t i s k, adj. av h.
Humore’sk. En kort humoristisk
berättelse el. ett musikstycke.
Hu’mperdinck, E n g e 1 b e r t, f. 1854,
d. 1921. Tysk tonsättare, vilken skrivit
uppmärksammade operor, främst
sagoope-ran Hänsel und Gretel (1893; Hans och
Greta, Sthlm 1895). Led. av Mus. ak.
Hu’mus (lat.). Bet. mull. Inom
lant-brukskemien benämning på den
mörkfär-gade mull som uppstår vid förmultning av
växtämnen. H. består i kem. hänseende av
h u’m u s ä m n e n, som äro komplicerade,
kvävehaltiga föreningar, delvis lösliga, till
största delen olösliga i vatten. De olösliga
indelas i h u m i’n s y r o r, som bilda
salter med alkalier och därför lösas i dessa,
och h u m i’n e r, som äro olösliga även i
alkalier. Fria huminsyror göra jorden sur
och olämplig för växterna. Sådan jord bör
kalkas, så att syrorna neutraliseras.
Humö’r (lat. hu’mor = vätska). Bet.
lynne, sinnelag.
Hu-nan. Provins i Syd-Kina, med 205 000
kvkm nästan lika stor som halva Sverige.
Ris och te odlas i stor omfattning i H.,
som även har betydande gruvor. Inom
provinsen finnes en svensk missionsstation,
grundad 1902, och en sv. högskola
(Lutheran college), grundad 1923. 28 mill. inv.
(1923). Huvudstad: Tschangscha.
Hund (C a’nis familia’ris). H. är troligen
människans älsta husdjur, som tämjdes
redan under den äldre stenåldern. Hos
många folk är den det enda husdjuret. De
olika hundraserna härstamma säkerligen
från flera vilda arter och ha uppstått
genom korsningar mellan dessa. Även varg
och schakal ingå i en del nu levande
hundraser. H:s närmaste vilda släkting är den
australiska D i’n gon. Även på Java fanns
förr en nu utrotad vild hundart, T e
n-gerhunden. Huruvida de i de flesta
österländska städer förekommande P
a’-ria hundarna äro ursprungligen vilda
el. förvildade tamhundar är oavgjort.
De till ett antal av flera hundra
uppgående hundraserna kunna indelas på
följande sätt:
1. Spetshundar. Dessa härstamma
troligen från Torvspetsen, vilken under
stenåldern förekom som husdjur (el.
möjligen halvvild) i n. Europa, bl. a. på Stora
Karlsö. Denna stamform är dock nu
nästan utdöd. De viktigaste till denna grupp
hörande raserna äro Tysk spetshund
(innefattande Vargspets och
Dvärgspets), P i’n s c h e r (innefattande flera
slät- och strävhåriga former, bl. a. den
högväxta Dobermannpinschern)
Black and tan terrier [blseck send
tsen —], Bullterrier, Foxterrier,
Irländsk terrier, Skotsk
terrier, Airedaleterrier [se’odejl—],
samt de rätt lika nordiska raserna
Lapphund, Gråhund el. Jämthund,
Finsk spets och Islandsspets.
2. Slädhundar. Dessa h. äro i regel
större än de föregående och härstamma i
huvudsak från en redan under bronsåldern
tämjd, stor hundras. De äro alla
varglika, och korsning med varg för att
förbättra rasen förekommer ännu i Sibirien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
