Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nearktiska ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4601
Nebulo’sa.
4602
ANDROMEDA-NEBULOSAN. Fotografi.
b) Kvasiplanetariska n. (förut
planeta-riska n.).
B. Anagalaktiska objekt (anhopningar av
stjärnor och egentliga n.);
a) Spiralformade system
(Andromeda-nebulosan);
b) Klotformiga, elliptiska el.
linsformi-ga objekt;
c) Oregelbundna objekt (Magalhäeska
moln).
Egentliga n. äro bildningar, som i
huvudsak äro belägna inom Vintergatans
system och gruppera sig omkring dess
hu-vudplan, men i andra stjärnsystem ha även
egentliga n. iakttagits.
De anagalaktiska objekten ha erhållit
sitt namn på grund av sin stora likhet med
vintergatsystemet. Namnet n. är i detta fall
oegentligt, enär de nyssnämnda verkliga n.,
som äro invävda i dessa, spela en
underordnad roll inom systemet.
De egentliga n. erhålla sitt ljus ifrån
i n. invävda stjärnor eller stjärnor som
befinna sig i närheten av n. Ett studium
av de ljusalstrande stjärnornas egenskaper
och avstånd ger som biprodukt kännedom
om avståndet till nebulosorna och om
deras verkliga utsträckning. Ifråga om
anagalaktiska objekt kunde icke de
gängse metoderna användas för att bestämma
deras avstånd. Emellertid löstes frågan på
så sätt att ett antal avståndsindikatorer
ha definierats och studerats av vilka de tre
viktigaste äro: 1) ljusstyrkan hos de i
vissa anagalaktiska system uppflammande
nya stjärnorna, 2) ljusstyrkan hos de s. k.
cepheidstjärnorna, 3) ljusstyrkan hos
systemens ljusstarkaste icke föränderliga
stjärnor. I Andromedanebulosan äro nu
100 nya stjärnor studerade, de flesta
upptäckta av E. P. Hubble. Studiet av dessa
stjärnor har visat att deras största
ljusstyrka växlar inom trånga gränser och
genom jämförelse med Vintergatans novae
kan avståndet beräknas enligt metoder, som
angåvos av K. Lundmark 1919. Antalet
normalljus i cepheidstjärnorna kan
beräknas ur längden av deras
Ijusväxlings-period, och E. P. Hubbles upptäckt av ett
antal cepheider i Andromedanebulosan
ledde till ett avstånd för detta system av
900 000 ljusår, vilket värde nästan
identiskt överensstämde med det, som
bestämdes på grundval av novses största
ljusstyrka. Slutligen har Lundmark påvisat att
om de upplösta icke föränderliga
stjärnorna i Andromedasystemet jämföras med
motsvarande stjärngrupp inom
Vintergatans system, erhålles ett avstånd av mycket
nära samma storlek som det nyss nämnda.
Genom studier av samtliga förefintliga
samlingar av nebulosaplåtar har
Lundmark lyckats »upplösa» drygt 100
anagalaktiska objekt i så många enskilda
stjärnor, att den tredje avståndsindikatorn kan
användas. De så studerade stjärnsystemen
äro belägna mellan avstånd, som växla
ifrån 100 000 ljusår (de två Magalhaeska
molnen) och 10 000 000 ljusår. För ändå
avlägsnare objekt bliva
avståndsbestäm-ningarna endast approximativa, men de
underlättas dock något genom studium av de
anhopningar av anagalaktiska objekt
(Vin-tergatshopar), vilka upptäckts till ett
antal av 200 huvudsakligen av K. Lundmark
och W. G. Bernheimer. De största hittills
bestämda avstånden för anagalaktiska ob-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
