Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
föregående kungörande låter försälja en förstånden pant,
därigenom ådraga sig skadeståndsskyldighet i förhållande till
pantens egare; men detta behöfver ingalunda förklaras dermed, att
han skulle hafva handlat i strid mot grundsatsen om pantens
försäljning å offentlig auktion, ty skadeståndspligt torde kunna
åläggas honom, äfven om försäljningen skett å en på sedvanligt
sätt kungjord auktion, om han nämligen dervid på annat sätt
åsidosatt pantegarens intresse t. ex. genom att utlysa auktionen
till en tid eller en plats, vid hvilken någon verklig konkurrens
icke är att förvänta. Panthafvarens skadeståndspligt kan i ena
som i andra fallet förklaras deraf, att han är skyldig icke blott
att sälja panten å offentlig auktion, utan jämväl att vid
försäljningen iakttaga pantegarens intressen, der de ej komma i
strid med hans egna1, och derför behöfver man ingalunda
tillgripa utvägen att i begreppet offentlig auktion inlägga någon
fordran på ett föregående kungörande på ett eller annat sätt.
Tyska författare draga stundom gränsen mellan offentliga
och privata auktioner på ett annat sätt och lägga till grund
för densamma icke den omständigheten, öm flera eller färre
hafva rätt att deltaga i bjudandet, utan om auktionen förrättas
af offentlig myndighet eller enskild person2. Denna mindre
vidsträckta omfattning gifver man i allmänhet åt begreppet
offentlig auktion, då det är fråga om tolkningen af de
stad-ganden, som enligt åtskilliga rättssystem utesluta eller försvåra
vindikationsrätten till på sådant sätt försålda lösa saker3. En-
1 Detta förklarar den af åtskilliga författare inom Gemeines Reeht
hyllade åskådningen, att panthafvaren skulle vara egarens mandatarie eller
åtminstone böra anses som en procurator in rem suam. Se en liflig
polemik häremot hos Dernburg, Das Pfandrecht. II, Leipzig 1864, s. 108—114.
2 Förster-Eccius II s. 119.
3 Så enligt uttryckligt stadgande civillagarna för konungariket Sachsen
§ 315 och för kantonen Zurich § 655; jfr. den schweitziska Bundesgesetz
aber das Obligationenrecht art. 206. På samma sätt tolkas de
motsvarande bestämmelserna i Allgemeines Landrecht fiir die preussischen Staaten
I: 15 § 42, Gode civil art. 2280 och den österrikiska Allgemeines
burger-liches Gesetzbuch § 367, se Förster-Eccius II s. 119 och Zeitschrift fur
französisches Civilrecht XXII s. 289. Af annan åsigt är Dernburg I s.
429 ff. I betraktande af bestämmelsen i § 36 mom. 2 af Gewerbeordnung
fur das deutsche Reich måste innebörden af § 935 mom. 2 i den nya
tyska civillagen antagas vara densamma, se Motive zu dem Entwurfe
eines burgerlichen Gesetzbuches fiir das deutsche Reich, Berlin 1888, III s. 349.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
