Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Man har emellertid ansett, att nämda rättsegares säkerhet
skulle alltför mycket äfventyras, om de vore utsatta för att lida
rättsminskning genom en auktion, om hvilken de ej erhölle
kännedom annorledes än tillfälligtvis genom kungörandet. För
intet tvifvel, att enligt Gemeines Recht en fastighet, som varit föremål för
exekutiv auktion, kan vindiceras af rätte egaren (jfr. Windscheid § 237
not 22); likaså enligt fransk rätt (jfr. Zachariæ § 200). Att samma
grundsats är rådande i dansk-norsk rätt, ehuru den förr der icke var obestridd,
ses af Nellemann s. 183 ff., Hagerup II s. 389 ff. 499 ff. och Schweigaard
II s. 422 ff.
Att vår svenska rätt står på samma ståndpunkt, kan icke betviflas.
Rätte egarens anspråk äro oberörda deraf, att fastigheten blifvit exekutivt
försåld (annorlunda vid expropriation; jfr. Lagf. L. § 8 mom. 2). — Det kan
emellertid förtjena påpekas såsom en egendomlighet, att i den äldsta
svenska författningen om exekutiva fastighetsauktioner (Kongl. Förordn. d. 17
Febr. 1748) förekomma bestämmelser, som kunna anses vara uttryck af en
motsatt princip. Sedan nämligen der föreskrifvits såsom vilkor för
försäljningen, att vederbörande skola uppte säkra bevis, att egendomen tillhörer
honom, som då för egare angifves, samt att egendomen icke fick gå under
utrop, förr än dömdt blifvit om tilläfventyrs på densamma framstäldt
egan-derättsanspråk och denna dom vunnit laga kraft, heter det nämligen om
det sålunda skedda köpet, att det »bör vara så fast och giltigt, att ej någon
skall ega magt vidare klandra den egendom, som sålunda vid offentligt
utrop tillhandlad är, utan bör densamma uti köparens hand såsom
lagstånden anses». Denna författnings ordalag gifva onekligen ett visst stöd för,
att den som bekant af framstående författare hyllade mening skulle varit
riktig, enligt hvilken laga-ståndstiden i 1734 års lag skulle verkat preklusivt
icke blott gent emot bördemännens anspråk och öfriga lösningsrätter, utan
äfven på sjelfva eganderätten. Utgår författningen härifrån, är dess ofvan
citerade bestämmelse förklarlig, oaktadt densamma, såsom vi i det
föregående (del I sid. 92—96) sökt visa, #icke förutsätter, att fastigheten skulle
varit i borgenärens hand lagstånden. Det framgår nämligen af sjelfva
förordningen, att den anser kungörandet och den tid, under hvilken
fastigheten skulle stå anslagen till auktion, kunna i viss mån ersätta det eljes
erforderliga uppbjudandet och laga ståndstiden. Författningen i fråga har
icke utöfvat något inflytande på den senare rättsutvecklingen på detta
område; dess nu berörda stadganden upphäfdes redan genom Kongl. Förordn.
d. 4 Mars 1752, hvilken ålade äfven den, som å exekutiv auktion inropat
fast egendom, att derå »taga uppbud och laga stånd, så framt dess fång
skall för säkert och fritt från allt klander kunna anses».
Vid exekutiva auktioner å lös egendom förekommer ej heller i något
utländskt rättssystem någon anmaning att vid äfventyr af preklusion göra
gällande förmenta eganderättsanspråk, men vindikationsrätten till sålunda
försålda saker är ofta ipso jure utesluten eller inskränkt; se del I sid. 36
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
