- Project Runeberg -  Bref och dagboks-anteckningar / Del 1. Bref /
248

(1842) [MARC] Author: Adolph Törneros
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Ånnu en op&r&knad och öfverraskaade Fröjd
beredde du mig i det bref) som du i sista stunden, med
bågen vänd åt hafvet, Sände mig lik en eldig
slängkyss. Du kan ej tro, hvilken hjertlig fögnad ej blott
jag, utån lika mycket den varme M** haft af denna
sista sköna hågkomst efter den hemkäre flyttfogeln.
Ett sådant bref behåller jag som en säker skuldsedel
på dig sjelf, att vi återfå dig en gång sådan du for
med dryg procent. Dina helsningar äro framburne
och med deltagande emottagne, — och den sista,
ömaste, skall alldraminst tappas af mig; dertill är den
en för kostbar juvel, ehuru jag tr viss, att den ej
blir den första som kommer dina närmaste till godo.
Men jag längtar just derföre så mycket mer att fö
frambära den, i hoppet att för det kära besväret
få rik belöning, genom underrättelsen om dina första
öden på en främmande jord.

Mina öden, sedan jag såg den sista skymten af
dig på T**s trappa, äro följande. Mulen var
himmelen, då jag ensam med S* återbegaf mig från
staden : och mulet var mitt eget sinne. Men dervid
stannade det ock hela vägen. Det förtröt mig, att jag
ej kunde förmå mig att gråta; ty jag inbillade mig
att jag nog litet saknade dig, med hvilken jag nyss
delat så inånga ljufliga stunder, att du bort vara mig
oumbärlig. Men vänta litet! Hösten i Upsala
kommer en gång, och med den nog väckelser till saknad,
om också dessförinnan mina omvexlande förströelser
endast lemna rum för den dagliga tanka, hvarmed
jag i inbillningen följer dina spår genom haf och land.
Emellertid var det, som saknade jag icke alldeles ditt
sällskap, så länge jag repeterade samma väg, som
jag några timmar förut bredvid dig framf&rdats. Der
jag satt stum och försänkt i mig sjelf, tänkte jag
oupphörligt, och tänkte i dialogisk form fram och till-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 03:19:59 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/atboda/1/0250.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free