Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÖS
naturen ännu var som ett flytande element, var
det äfvenså nödvändigt, att den oroliga massan skulle
spillas omkring åt olika håll och det med större
hastighet, än det är tänkbart i en tid, då Gemtithet
antagit mera fasthet och sansning. Den nyväckta
oron och jämren jagade menniskoslägtet vidt kring
jordytan, fortsatte sig i en rastlös svärmande irring,
eller stannade i en dof slöhet. Ilos de stammar, som
sålunda gåfvo sig liksom ut i vildmarken, måste det
vilda och djuriska i menniskan blifva den
öfvervägande och styrande principen. De sinnliga krafterna
utväxte abnormt, lcmnade sig handlöst till pris åt den
yttre råa naturens tyranni, och ställde sig under
hennes förmynderskap i stället för att, enligt menniskan^
bestämmelse, blifva verktyg i förnuftets hand att
regera öfver naturtingen, och bemedlande organer
emellan det kroppsliga och andeliga på jorden. Så fjet—
trad dels vid sina egna ensidiga affecter och
passioner, dels vid naturförhållanden i sin omgifning
urartade hon, och hela hennes kroppsliga bildning antog
hastigt pregeln af både det inre och yttre slafveriet.
Hon danade sig sjelf och danades till ett inskränkt
väsende, en träl, en glebte adscriptus, utan förmåga
att af egen kraft befria sig, — och väntade hvar i
sin verldstrakt, och i sitt sammanprässade ensidiga
läge på förlossning af sin lyckliga broder, som
försänkande sin sorg öfver fallet i sitt eget sinne, stilla
begråtande och begrundande sin förlust, och sökande
med mera sansning utväg att lindra och försona det
onda, stannat qvar kring slägtets urhem. Detta är
den analytiska perioden af historiens nattsida, om
hvilken så många traditioner mystiskt och gåtlikt tala,
liksom i brutna minnen af en oredig dröm, men
hvilken man lika litet har rättighet att förkasta såsom
utan all realitet, som våra egna dunkla hågkomster
från en späd barndom. Och det är lätt förklarligt*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
