Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
13
kapten vid middagsbordet, att han vore klar och vi kunde göra
oss resfärdiga. Likväl blef ännu några timmars uppskof, Gud
vet hvarigenom, så att vi först kl. om aftonen stego på
skeppet.
Det var den i Juli; qvällen mild, himlen blå, vädret
herrligt, vinden frisk. Snart hissade manskapet seglen under
fröjdeskri, och lätt hän öfver böljorna flög den köl, som
gungade mig det sydliga Europas kuster till mötes. Den ljusgröna
Svenska stranden, med Ystad, som åt sjösidan visar sig i en
mycket trefligare skepnad, drog sig småningom allt mer och
mer tillbaka, tilldess att slutligen blott en obestämd, dunkel
contour, i den yttersta randen af vår synkrets, var det enda
som återstod oss af hela detta stolta Skandinavien. Mina ögon
fylldes af tårar, och jag kände djupt i mitt innersta, huru
oupplösligt jag vore, både som menniska och författare, fästad vid
mitt dyrbara fädernesland. Det i skymning och fjerran
försvinnande Sverige förekom mig som en dyrbar konungadotter
från sagornas dagar, en qvinnogestalt ungefär sådan, som man
tänker sig en Gudruna eller en Signild. Yar det en dröm,
eller gjorde dropparna i pilgrimens blick, genom hvilka den
aflägsna stranden blef rörlig och darrande, att han tyckte sig se
den höga, guldlockiga, grönmantlade Asynian vinka efter honom
från klippeborgen med en azurblå slöja? Åtminstone kände
han, då aftonrodnan sönk i djupet och natten bredde sitt dok
öfver den sista skymten af Svithiod, i sitt hjertas öken en
stjerna tindra fram, hvilken deruti liknar sin moder,
polstjer-nan, att hon aldrig vet af någon nedgång.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
