Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
19
rätt fram åt staden, utan måste försöka en ansenlig
sidoböj-ning för att eniå kusten. Vi rigtade kosan åt en by, som låg
på en höjd till höger, oeli hoppades att der sedan kunna skaffa
oss hästar till staden. Slutligen hade vi blott ännu en half
fjerdingsväg igen till stranden; då blef vattnet till och med för
vedskutan för grundt, och vi måste nu stiga ner i en båt, som
tillhörde denna skuta, en båt som var sämre än den sämsta
af våra ekstockar, hvilka dock oftast äro tillräckligt dåliga.
Han var murken, söndrig ocli så smal, att man stående
knappast fick rum, och sittande måste oupphörligt balancera för att
hålla honom i jemnvigt Hvad tycks? Äfven med detta
verktyg, oaktadt all dess ytlighet, förmådde vi ej komma
landet närmare än på 50 till 60 steg: vi stannade åter på sand;
lyckligtvis kunde man nu vada sig fram, hvilket ock en del
af sällskapet gjorde. Baron D’Albedyhll och jag läto bära oss
i land, prydligt ridande pil ett par breda Pommerska
båtsmans-ryggar. I detta något sällsamma skick ankom jag på
Tysklands jord och tänkte vid mig sjelf: Tantæ molis erat — !
Skeppskaptenen med ett par af sällskapet voro redan
försvunna bortom den branta strandbrädden, uppför hvilken det
ej gick så lätt för Baron D’Albedyhll att klättra. Blott en
handlande från Carlskrona ville ej öfvergifva oss, utan rökte tobak
och pustade troget vid vår sida. När vi ändtligen hunnit opp,
sågo vi framför oss öppnad en omätlig slätt, bevuxen med
klöfver och väpling; våra följeslagare funnos ej inom
synkretsen och ingen by var märkbar. Vi gingo i skymningen en
stig framåt, livars krokar vi trodde leda dit: omsider mötte vi
en flicka, som bar en blomsterkorg; detta såg visst poetiskt
nog ut, men vår belägenhet tillät oss ej långvarig befattning
med idyll-verlden; på våra frågor svarade hon, att vi ännu
hade ett godt stycke väg till byn, som, i fall jag minns rätt,
hette Parow. Ändtligen kommo vi fram, trötta och
flämtande: vår amiral hade lofvat oss att der beställa hästar, men vid
efterfrågan förnummo vi, att lian kort förut med sina begge
följeslagare helt enkelt och tigande spasserat förbi, liksom i akt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
