Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28
ihålig och hemsk, och som, när han kominer i affekt —
hvilket sker lätt och ofta — får ett förvånande tycke af vågornas
klagan, när en uppväxande storm vältrar dem emot branta
klippstränder! Engång, när han talade om ett fruntimmer,
hvars åminnelse bragte honom till det högsta mått af
förtjusning, höll jag ordentligt på att bli förskräckt, och när jag
dervid såg i det bleka, dystra, sällsamma anletet, hade jag så när
inbillat mig att Östersjöns dimmiga hafsman stod framfor mig.
Någon berättade sedan, att de pommerska laudpresterna ipke
blott samtligen förälskat sig i denna underbara tonart, utan ock
företagit sig att efterhärma den: tänk då, hvilket förfärande
böljesvall och klagodön söndagligeu uppbygger den christna
församlingen i Pommerns kyrkor! Ett qvickhufvud, hvars
bekantskap jag gjorde om qvällen efter detta besök, yttrade på
den förvåning jag betygade öfver Kosegartens stormhvinande
röst, att jag, som rest ut för att beskåda den tyska
skaldekretsens Elysium, borde finna helt naturligt att först möta C
er-fa erus vid sjelfva porten. Min mystagog var för öfrigt på sitt
vis mycket vänlig och språksam, tryckte flera gånger hjertligt
min hand, sade sig känna åtskilliga af mina skaldestycken och
önskade mig att lyckligt genomgå den helsosamma revolution,
som i Sveriges litteratur ändtligen begynt. Desto mindre nöjd
var han med litteraturens närvarande tillstånd i Tyskland och
förklarade, att han sjelf, med hvad han kunde hädanefter bli
föranlåten att skrifva, ämnade framträda blott såsom anonym.
Han förebrådde sina landsmän en stor lättsinnighet i smak och
omdöme samt påstod, att de rent af glömt bort alla sina äkta
Classiker, till och med de få ännu lefvande, Goethe sjelf ej
undantagen; att man numera hörde talas om ingen annan än
Fouqué, som vore dagens afgud o. s. v. Likväl yttrade han
sig med aktning om Fouqués poetiska naturgåfvor, och
berömde särdeles Undine; men ansåg hans nyare skrifter för
blotta ur armen skakade efterapningar i ett hårdnadt manér af
äldre, friskare alster. Slutligen tröstade han sig dock, att detta
mode i poesien snart skulle få dela de föregående modernas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
