Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34
ning, hvilken utfallit på det viset, att det vägstycke, som förut
varit fyra mil långt, nu blifvit fem o. s. v. Annars gläder det
öga och fingrar att aldrig i handel och vandel behöfva qvälja
sig med lumpna smutsiga papperslappar; man bär på sig idel
guld och silfver i fina, gröna nät, och vederqvicker sig magiskt
vid hvarje anblick af det ädla metallskimret. — Tidigt om
morgonen den 7 kom jag till det temligen välbyggda
An-klam, som nu icke mera är gränsestad. Jag såg med ett
eget slags rörelse den lilla floden Peene och den röda bron,
som för icke länge sedan var Svea-väldes sydligaste gräns. Här
upphöra pilträden, hvilka hittills liksom i slättbygderna af mitt
fädernesland omgifvit landsvägen. I denna stad ombyttes
hästar. Der är en frimurarloge, som har följande sentimentala
namn: Julius zum gefühlvollen Herzen. Landet fortfar
att troget behålla sin pommerska beskaffenhet. Till Päse wäl k
hade jag sällskap af eu ung, något sorgbunden och likväl ännu
mera öppenlijertig borgarfru, en fattig och beskedlig enka, som
i sista kriget under murarne af Paris förlorat sin man, en rask
frivillig, med hvilken hon varit gift blott i sex månader. Hon
hade dock hunnit förvärfva sig en liten dotter, som vistades
hos en bror i Pasewalk och der skulle afhemtas. Det roade
mig att låta henne beskrifva den trånga kretsen af sin
huslighet och sina bekantskaper, att höra huru små fordringar hon
gjorde sig af lifvet och huru de ändock i hennes läge sväfvade
som oupphinneliga glansbilder för hennes längtan, saipt huru
lång och äfventyrlig hon fann sin dock så moget, så heroiskt
öfvertänkta Pasewalks-resa. Hon gaf sig ingen ro, förrän hon
förmått mig att spisa något af hennes matsäck, och bad Gud
att han skulle gifva henne en så vänlig reskamrat på sin
återfärd. Ändtligen tryckte hon vid afskedet min hand med en
, naif häftighet, och jag erfor dervid det spökaktiga intryck, som
så ofta på en lång resa i allmänhet och allra oftast på en
postvagn erinrar om menniskolifvets skuggnatur; nemligen den
vissa öfvertygelsen att aldrig mera sammanträffa med en
varelse, som väl icke betydligt intresserat, men med hvilken man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
