Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
86
öfverlemnat mig åt metaphysiska och theologiska betraktelser.
Hvad är väl i verlden mer berättigadt att sysselsätta skaldens
uppmärksamhet, än just det Allrahögsta, det enda och det
ursprungligt Sköna? och till hvilka djup af hemligheter måste ej
en sådan sysselsättning leda hvarje lifligt centripetal reflexion?
— Godt, anmärker Du, men skalden bör aldrig framställa sina
åsigter deraf i annan form, än den poetiska: förgäfves
kämpar han att få den philosophiska i sin makt. Ganska
möjligt! men kunna då alltid dessa åsigter i poetisk form
framställas, åtminstone så länge han vill fixera dem för sin och
andras reflexion? Den philosophiska formens tunga
rustning skrämmer mig ej; det är icke omöjligt att bära den med
behag; och jag känner en brinnande håg, att med ett äkta
riddarprof för en gång riktigt försöka hennes börda. — Till
afhandlingen öfver Ehrensvärd hopa sig, lyckligt- eller
olyckligtvis, materialierna dagligen; men derpå skall den sannolikt
ej förlora, såframt jag ej vid deras användande svikes af andra
omständigheters gunst. Möjligtvis blir den i sin nya gestalt
äfven för utöfvande konstnärer välkommen, ty jag är nu en
särdeles nitisk anhängare af det praktiska. Det gör en
betydlig skillnad vid författandet af arbeten öfver Bildande Konst,
om man sitter i Upsala på sin kammare och tänker sig
förträffliga målningar och bildstoder, eller om man på sjelfva
stället ser dem i deras verkliga beskaffenhet. — De återstående
åren af min lefnad skola, vill Gud, odeladt egnas åt Poesien,
och egentligen åt den historiska. Romansen och
Dramatiken, isynnerhet den sista, äro mannaåldrens egendomliga
sångarter. Ynglingen finner för sina skygga, men himlasälla
aningsbilder, sina vulkaniskt uppbrusande önskningar en passande tolk
i Lyrikens musikaliska vällust och klagan. Ändtligen tröttnar
man dock att besjunga den trånga kretsen af sin egna
personlighets öden: den närvarande hvardaglighetens molnstoder tränga
en allt närmare och närmare inpå lifvet; och man behöfver nu,
för att gifva luft åt sitt inres Urania, nya, kraftigare medel,
än den trånad efter kärlek, den förtröstan på sköna (helst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
