Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
186
vår förriga dvala, eller falla på nya förslager, hvilka väntas af
samma utgång. Tysken icke så. Med en ifver, som knappt
någonsin hvilar sig, bearbetar landtbrukare sin jord,
borgers-mannen sitt till konst mera gränsande yrke, den vettgirige sina
studier, den lärde sina upptäckter och sitt författarskap,
phi-losophen, skalden, konstnären utvecklingen af sina ideer.
Frånkänner jag då mina landsmän de ädla egenskaperna af
ihärdighet och flit? Nekar jag t. ex. tillvarelsen af grundliga
lärde inom Sveriges råmärken? Visst icke! men bokstafven
dödar, andan gör lefvande; och tyvärr saknar man hos våra
lärde oftast denna lefvande anda. Tysken, så snart han med
allvar griper sig an, sätter icke blott hvad helst han må
företaga sig i verket med en trofast flit, en ofta ensidig
hårdnac-kenhet, utan med det orubbliga uthärdandet vid den engång
fattade tanken förbinder sig ock gerna en outtömlig skänk af
personlig, af sjelfständigt inneburen sinnrikhet, och i följd
af denna förening stämplas hans diktan och traktan af en
brinnande drift till allt som är Djerft, Oförsökt, Ursprungligt,
Egendomligt; detta är skälet, hvarför i allmänhet alla
utmärktare Tyskars bemödanden, i hvarje tänkbar riktning, yttra sig
med en originalitet, som ej af något bland Europas öfriga
folkslag, ej engång af Engelsmännen, besittes i denna
indivi-duala mångfald och oafbrutna sjelfföryngring. Det hos andra
nationer (ty hvar och en har sitt) märkbara originala är mera
en hela massan påtryckt allmän pregel; Tyskarnes allmänna
original-pregel är just det personligt mångartade i viset
att vara original Begripligt är, att hos svagare käril
vansläg-tas till löjlig öfverdrift, till prålande flärd, till nyckfull
sjelfvisk-het, hvad som deremot i de Bästas gerningar på det skönast
öfverraskande, det högtidligast upplyftande sätt uppenbarar det
gemensamma folksinnets innersta kärlek och åtrå. Denna
kärlek, som går ut på ett öfversinnügt mål, denna åtrå att inom
det ändliga sjelft, så vidt ske kan, verkställa oändlighetens
eller rättare Gudomens rike, talar icke blott ur halft förklungna
hjeltebragder och bevarade åldriga konstminnen. Dess invärtes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
