Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
242
nedanföre, gent emot den lidande sonen, på en liten
upphöjning af stenar, den heliga modren, stående i smärta
försjunken, mellan Johannes på sin högra Bida och en bedröfvad,
tjenstvillig qvinna på den venstra; dessa trogna vänner
understödja hennes sjunkande armar, som ej längre förmå att vrida
händerna. Bakom dessa tvenne figurer stodo förr fyra andra
qvinnor, beslöjade, i sorgsen hållning; man har låtit borttaga
dem, dumt nog, under förevändning att de voro for mycket
skadade. I sanning hafva alla dessa bilder, sedan århundraden
blottställda under fri himmel för all slags väderlek, lidit
mycket; dock är den ädla Christus-gestalten ännu väl bibehållen,
och detta ensliga gille af kroppsstora bilder, gråa, bemossade
och stympade, hållande hvarandra ett stumt sällskap i
grannskapet af en kyrkogård, underlåter väl ej att hos de flesta
främlingar qvarlemna ett underbart intryck, isynnerhet om
intrycket gafs under börjande skymning och höstlig aftonrodnad.
Ändtligen befunno vi oss inom kyrkogårdsporten, komna,
passande nog, från Golgatha till de aflidnas boningar. Hvilket
förråd detta, redan år 1437 inrättade och sedan nio eller tio
gånger utvidgade begrafningsfält måste äga på griftminnen,
hällar och vårdar, kan du förmoda, då jag tillägger, att staden
begrafver sina döda endast på ett ställe till, nemligen vid den
också utom stadsmuren belägna lilla St. Rochus-kyrkan, eller
på den såkallade nya kyrkogården (till hvilken
soldat-kyrko-gården omedelbart gränsar), derföre kallad ny, att den
anlades först 1518, vid den tidpunkt, då Nürnbergs öfverhet
beslutit att inga lik mer skulle få jordas inom stagen. Redan
kejsar Maximilian, en stor gynnare af Nürnberg, hade år 1489
gjort den anmärkning, att begrafningar i eller omkring sjelfva
stadskyrkorna ej kunde vara helsosamma vid en så betydlig
myckenhet af innevånare. Likväl sträfvade länge de förnämare
och rikare slägterna emot sådana varningar och forbud,
fortforo att begrafva sina döda i ättegrifter och präktiga
grafkapell, med hvilka de till detta ändamål utsmyckat
fädernestadens gudahus, och man kan finna denna motspänstighet temli-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
