Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
344
hafva tillhört hans landtgård. Om det var här, der denne
osminkade skald söng sitt vackra:
«Vivamus, mea Lesbia, atque amemus»’) —
så hade han tvifvelsutan ej kunnat välja en ort, mera
passande för kärleken och sången. Besvärligare blef oss
uppklättrandet till ett vattenfall och en dervid belägen förunderlig
qvarn, hvarifrån utsigten öfver sjön var särdeles vidsträckt; en
dryg halftimma gick åt, innan vi hunno den branta höjden.
Vi smyckade oss der med unga oliveqvistar och gladdes åt
landskapets yppigt vexlande mångfald: öar, vikar, täckt
bebyggda uddar, de mildt omkring syngränsen tecknade beigen, allt
sammanstämde till ett ljuft och outplånligt intryck. Likväl
voro vi ej lyckliga nog, att genom vattnet, ehuru klart det var,
se uppglänsa den gamla borgen Garda, som enligt en
folksägen hvilar försunken i dess djup; den borg, på hvilken
Didrik (Theodorik), då han stundom ledsnade vid sitt kungaslott
i Bern (Verona), skall hafva hållit lustläger med sina kämpar.
Man begriper lätt, att de skulle här gerna trifvas: och äfven
för en svag son af den närvarande dvärg-tiden ligger trefnad i
den tanke, att glädja sig öfver lifvets skönhet just i samma
nejder, hvarest förut, om än för århundraden tillbaka, en stor
man, en halfgud, förlustat sig vid samma naturformers anblick.
*) Få Svenska ungefär så lydande:
«Låt oss lefva, min Lesbia, låt oss älska,
Och ej akta en fyrk, ett ore värdigt
Allt hvad skrynkliga Vise derom glunka!
Solen sänker sitt lopp, men böljar åter:
Oss, när ljuset engång (det korta!) slocknat,
Evig natt i sin tunga sömn behåller.
Gif mig tusende kyssar, och se’n hundra,
Sedau tusen igen, och åter hundra,
Se’n ett tusende än, och än ett hundra;
Snart, när tusen på tusen så sig hopat,
Skall vår räkning förvillas, att vi sjelfva
Mer ej veta, och tadlam ännu långt mindre,
Ljufva flicka! hur ofta vi kysst hvarandra.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
