Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
385
ning i Fr. Schlegels Europa; läs nu om det, ehuru inga ord
kunna skildra denna bild och det intryck den gör pä sinnet
Möjligtvis försöker jag dock att i rim framstamma en
hyllning till hennes ära. Det högsta och det ljufvaste, det
tankfullaste och det hänryckta8tc, den stränga storheten af en
förklarad ande och det ömma behaget af en känslofull qvinna —
den jordiska skönhetens högsta culminationspunkt i religionens,
resignationens, nådens, hoppets, odödlighetens skimmer — allt
detta skådar man förenadt och uppenbaradt i Christend
o-mens Psyche, i denna himmelska Cäcilia, i hennes
ställning, i hennes upp åt himlen riktade ansigte, i hennes
lyssnande miner, i hennes ögon som genomtränga molnen. Der
ofvanföre sitta sjungande englar; fyra, i midten, sjunga ur en
bok tillsammans; två, på sidan, sjunga for sig sjelfva, och den
ene pekar på noterna för deu andre. Den högre verldens eviga
oskuld, himmelsk glädje och gloria hvilar på denna grupp och
omstrålar den; rundt omkring utmärka starka, dunkelblå, men
af det högre ljuset dock guld-bebrämade skyar, den gräns som
ännu skiljer d« Saligas land från Martyrernas mödosamma
pröf-ningsverld. Inunder, i midten af taflan, står hufvudfiguren,
den H. Cäcilia; hon håller i händerna ett uppnedvändt positiv
(eller liten orgel), som synes vara tillreds att falla henne
alldeles ur handen; två pipor deruti äro redan lossnade; hon
tyckes, bekymmerslös om dess öde, fullkomligt egna det åt
förgängelsen, under det hela hennes uppmärksamhet, hela hennes
själ är riktad på den öfverjordiska sången. Men huru skulle
jag skildra dig hennes hänryckta, halft i glömska af allt
jordiskt, halft i åskådning af det himmelska mera sväfvande, än
stående ställning; den outsägligt jungfruliga, gratiösa
vändningen och hållningen af hennes sköna kropp, böjningen och
lutningen bakåt af det gudomliga hufvudet på den ståtliga
nacken; ansigte!» icke för mycket aflånga ovalform, det englalika,
majestätliga, allvarsamma, och dock åter tillika fullkomligt veka,
ljufva, milda, försmältande, qvinliga, ja flickaktiga (das
Mädchenhafte) deruti; ögonen, pannan, munnen — o Dio! Huru
Atterbom. Il Afd. I. 25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
