Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXV. Visa om pepparen - XXVI. Visa om Stolts Agnes och Herr Carl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hvad smådrängen frambar, det sväljde jag ned:
Jag drog efter andan, blef häpen och vred;
Men aldrig förgäter jag den pepparn.
Jag önskar ej ha synd! Då jag sväljde det in,
Jag sad’: Ryk för tusan med brännaren din!
Men aldrig förgäter jag den pepparn.
Jag satt ibland fröknar: dess mer blef jag tänd;
På nådig befallning blef halsen uppbränd;
Men aldrig förgäter jag den pepparn.
Jag satt hos en engel i kjortel så fin:
I stället för hjelpa, hon log åt mitt grin;
Men aldrig förgäter jag den pepparn.
Så kom då med sprutor, och klämta, jag ber!
Hos mig brinner sot intill hjertroten ner!
Men aldrig förgäter jag den pepparn.
Nej! tacka vill jag eld uti hjertat att få:
Två ögon må bränna, så mycket de förmå;
Men aldrig förgäter jag den pepparn.
Stolts Agnes, hon satt uti höga lofts bur:
Den älskog vele vi berömma;
Hon var af så mild och så menlös natur.
Allerkärestan min, jag kan eder aldrig förglömma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
