Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jacob Henrik Mörk, Sveriges förste roman-författare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
169
oration på latinsk vers, till firande af drottning Ulrika
Eleonoras födelsedag.
Men med hans skol- och gymnasii-tid upphörde det
understöd, som hittills befrämjat hans önskningar. Hans afsigt
var, att egna sig både åt gudaläran och de humanistiska
kunskaps-slagen, samt icke förr, än han tagit magister-graden,
inträda i kyrkans tjenst. Men antingen måste svågern Efverling
under 1730-talet hafva flott, eller sjelf råkat i torftighet: ty
man ser nu den unge Mörk snart från högskolan aflägsnas,
och sedan — förnämligast på rekommendation af professor
Hermansson — i landsorterna kringkastas mellan åtskilliga
informators-befattningar. Den sista af dessa, treårig, i
Uddevalla hos en öfverste-löjtnant friherre von Köhler, var den
angenämaste, genom familjens både vänskap och själsodling;
men deri lik de öfriga, att den gaf stort ingenting vidare, än
lefnads-uppehälle för dagen. Fruktlöst gynnad af sjelfve
biskopen i Göteborg*), eftersträfvade han fåfängt befordran till
predikant vid något regemente i orten. Att göra sitt värde
gällande genom annat, än detta värde sjelft, var icke Mörks sak.
Ändtligen fattade han 1742 det beslut, att, med sin mellertid
i Köhlerska huset påbörjade roman «Adalriks och
Göthildas äfventyr», återvända, på vinst och förlust, till
Stockholm. Billigt förtröstade han, att ett framgifvet offentligt
snille-prof, som tillika i sin art vore det första inhemska, skulle
förskaffa honom insigtsfulla domares uppmärksamhet, en
allmännare uppmuntran, och en förmånligare lefnadsställning såsom
omedelbar påföljd.
I hufvudstaden syntes då en morgon för svensk vitterhet
vara uppgången, och berättiga till sälla förhoppningar. Dalins
snillesol närmade sig redan åt sin middagshöjd. Blott tio år
hade förflutit, sedan hans Argus «med sin skarptskurna men
qvickt flytande penna gjort underverk, och visat, att en vitter
frispråkare kunnat genom sedolärande ämnen vinna beröm och
*) Sedermera ärkebiskopen, Jacob Benzelius.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
