Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jacob Henrik Mörk, Sveriges förste roman-författare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
172
Men hvad den icke skänkte, och hvad den arme författaren
likväl synnerligen behöfde, var — bröd. Att han ej
längesedan, midt i glorian af sin Adalrik, dött af hunger: det var
friherrinnan Funcks förtjenst; men hon hade ej kunnat förebygga,’
att pastoratets knappa inkomster snart befunnos otillräckliga för
ett städse växande hushåll Och just hans författarskap blef
hufvudhindret för en förbättrad ställning: emedan det i lika
mån, som det behagade alla andra, misshagade Upsala
dåvarande Domkapitel — hans andliga förmän.
I deras omdöme halp det honom således ej, att
Vetenskaps-Akademien (1748) uppsökte den fattige landtpresten med
kallelse till ledamot, och flera gånger uppdrog honom att
författa åminnelsetal, som äro bland den tidens yppersta. Det
halp ej, att den nystiftade Vitterhets-Akademien — eller,
genom denna, en Lovisa Ulrika, en Dalin, en Höpken, en Ihre
— år 1755 prisbelönte hans vältalighets-stycke «En Hjeltes
Beskrifning». Allt detta stjelpte honom snarare: så att han,
tynande i trångmål med sin hustru och sina sju barn, samt
alltså nödgad att gång efter gång framräcka en anhållan om
åtanka till förmånligare lägenhet, vid ingen af dessa förnyade
ansökningar blef hugnad med förslag eller förord. Härvid
skedde slutligen det märkvärdiga, att konungen — sannolikt på
drottningens tillstyrkan — sände till Consistorium
Ecclesiasti-cum en befallning, «att låta Mörk, i anseende till åtskilliga
prof af särdeles skicklighet och lärdom, hvarmed han gjort sig
förtjent till befordran, njuta sådant efter sin förtjenst till godo».
Förgäfves! Ärkebiskop Troilius och hans Capitulares förblefvo
ståndaktiga. De synas varit ännu en qvarlefva af de
kyrkolärare, som alltifrån sjuttonde århundradets slut hade inbegripit
maskerader, skådespel och romaner i samma fördömelse med
fruntimrens »höga fontanger och blottade bröst» *), samt kämpat
mot allt detta djefvulstyg med ett mod, härutinnan trotsande
*) De sista kallades ock, i deras predikningar, «de tu djefvulens
blåsbälgar».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
