Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jacob Henrik Mörk, Sveriges förste roman-författare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
188
sagar honom omkring och berättar om de förnämsta af dessa
Skuggor, förekommer ock en beskrifning på tvenne skalder,
Arnliot och Eivinder; och följande drag ur denna beskrifning
torde nu på läsaren göra det intryck, att egentligen gifva
Mörks egen bild.
«Han frambar med rena händer gudarnes offer, och sjöng
med obesmittade läppar deras beröm. Hans öde hade gömt
honom i stoftet, men hans själ var dock ädel i sina tankar.
Han talade om den mildhet och kärlek, hvarmed de odödlige
omfatta de elända jordenes barn; och det gjorde han med så
brytande, så genomträngande och bevekande ord, att Baldurs
hårda söner utbrusto i tårar. Han berömde dygden; hennes
sötma, hennes lugn; att hon allena gör dagarna förnöjda,
lef-nåden säker, och den sista sömnen ljuflig: det gjorde han med
det eftertryck, att deras sinnen svuro henne en evig trohet.
Han talade om själen, som lefver, sedan stoftet blifvit ett rof
för förgängelsen; om de sälla hemvisten, hvarest dygden frias
ifrån alla sorger: och det med sådan förvisselse, att de logo åt
döden, och begynte att betrakta grafven med fröjdiga ögon.
Han hade sjelf sett dygdens fägring, och kunde således bättre
beskrifva henne. Han var sjelf rörd af fruktan för gudarne,
och kunde desto snarare röra andra. Ärlighet och sanning voro
de tecken, af hvilka han ville igenkännas. Han hade en
särdeles gåfva att beveka alla sinnen, när han slog på sin harpa
och sjöng sina dikter: ty hans mun och hans hjerta lefde i ett
kärt förtroende, och han talade det, som ban mente.»
Man ser häraf i full dåger, huru Mörk föreställde sig
skaldens personlighet och kall. Hvad hans skaldekonst i
verkligheten blef, betecknas kanske sannast af denna ur hans
Eugenia hämtade liknelse:
Hon lik den blomman är, som än af jorden näres,
Men hvilkens lif af sol och sjukdom samfäldt läres;
Hvars dufha knopp sig matt till jorden lutar ner,
Och liksom sörjande uppå sin moder ser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
