Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Creutz och Gyllenborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
223
sofien och Sokrates, vänder sig frän bilden af ett dygdigt och
med sans fritt samhälle,
der man är redan stor, när man i hopen blandas,
med en smärtsam förtrytelse till det, som i verkligheten stod
närmast for ögonen:
Der, i en allmän sinnes-villa,
När äran mer ej lifvar folkets själ,
Den dygdig är, som lefver stilla;
Och hjelte den, som ej är träl.
Hvad ifver mig förfört, att ålderdomen lemna!
Vid tanken af min tid, har stämman blifvit svag.
O Frihet! Fosterbygd! får man er mer ej nämnaP
Ha vi ej hjertan mer, att känna ert behagP
J, första dygder, dem vi märka
Ifrån en tid, som vår förundran gjort!
Förutan er, kan själen verka;
Men aldrig verka något stort.
Hvi sker, att utan kraft sig våra snillen möda?
De känna ej den drift, som stora ämnen ge.
Allt går i glömskans natt, hvad våra sekler föda, —
När ålderdomens ljus sin fordna klarhet te.
Likså de stolta pyramider
Man än i dag från Nilens stränder ser.
Hur många slott, se’n deras tider,
Ha icke byggts — och fallit ner!
Förgäfves utan grund man någon styrka söker:
Vår vishets-lära! sjelf du veklig är, som vi.
Med sken af mensklighet du själens svaghet öker;
Du kan ej vara stark; du vill behaglig bli.
När syns du nu din fackla våga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
