Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Creutz och Gyllenborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
235
han i enslighet: men denna var icke menniskoskygg; fryntligt
mottog han der vänners besök, och helst Adlerbeths. Lefvande
föröfrigt mest i sin ungdoms sköna hågkomster, fortfor han
alltid att högst ibland dem skatta sin «Uranie» och sin ^Creutz».
För namnet «Trofast», som han burit i Eckleffs
Tankebyg-gar-Orden (det Nordenflychtska samfundets vagga), gjorde han
i hela sin lefnad skäl; och främst i hänsigt till dessa vänner,
— dem han outplånligt saknade, vid alla tillfällen prisade, och,
när han så tyckte behöfvas, försvarade *). Hans förhållande till
Creutz var ett af de — sorgligt nog! — i vitterhetens häfder
så sällsynta, att den Svenska vitterhets-historien känner
hittills blott detta enda exempel af ett dylikt vän-förbund. Det
påminner, ovilkorligt, om vänskapen mellan Goethe och Schiller:
ty det bestod, alldeles likaså, i ett ömsesidigt upplifvande,
utbytande, rådgifvande, stödjande, fullständiggörande; föranledt af
personlig motsvarighetskänsla; närdt af det oinskränktaste och
afundsfriaste förtroende; befástadt, i rigtningen åt samma
lefnadsmål, af gemensamma prodüctiva sympathier för stora, evigt
varaktiga interessen. Och voro än Goethe och Schiller, i
diktskönhetens egenskaper, de svenska motbildernes öfverman: i
den sedliga skönhetens voro de det icke. Den heliga
öfverenskommelse, som mellan Creutz och Gyllenborg var träffad i
deras ynglings-år, är ämnet för dennes till vännen rigtade
skaldebref «Ungdomens Försvar»; der han, bredvid bilden af deras
ungdom, har uppställt en lika varmt målad af deras
tillkommande ålderdom. För sin del besannade han den; och höll så
det svurna löftet, att hvarken vid hans allmänna eller enskilda
lefnad fanns någon fläck att anmärka; att intet afsteg, ingen
dragning, ingen tvekan, oaktadt all hans rörlighet och eld,
förmådde något ögonblick förvilla eller ens fresta hans rena själs-
*) I sin skrift mot Sjöberg yttrar han, bland annat, en liflig
förtrytelse öfver den glömska, hvaråt de yngre vitterhetsmännen hade dömt fru
Nordenflychts namn och förtjenster om Sveriges vitterhet. En glömska,
som dock i ännu ett halft århundrade fortsattes!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
