Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Oxenstjerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
277
Sig Chaos1 gamla natt i gränslösheten sträckte;
Tills en allsmäktig rost dess spridda ämnen väckte,
Att samlas till en verld.
Du, Nattens äldsta barn, hvars skuggor kring mig gjutas,
Som var, forlin allt begynt, och blir, när allt skall slutas,
I hvilken allt fått lif, och släckes ut igen;
Skänk &t mitt väsens tid, o Tystnad! Dödens like!
Att, förran du mig föröd t, på gränsen af ditt rike
En stund bese dig än.
Hvad var du först? och hvem har kännt din börjans stunder,
När, innan verlden blef och ämnet fattat grunder,
Du utan lif och gräns kring tidens vagga flötP
Hvem vet ditt väldes längd, när, efter tingens ända,
I ditt forvar igen den rymd skall återvända,
Som ljuset inneslöt?
Värt upphof och vårt mål du lika djupt betäeker;
I bägges mörka krets ehvart sig tankan sträcker,
Hon fåfängt kallar svar och är af stumhet mött;
Ja, i det ögonblick hon mellan bagge täljer,
Du omger menskan än, och i din afgrund sväljer
Allt hvad dess möda födt.
Af sin erfarenhet hon fåfängt sig berömmer:
Du seklers dygd och brott i samma afgrund gömmer,
Der efterdomet8 sken oss ändtligt undanfly;
Och menskan, frän en verld som steg för steg försvinner,
Af ständig glömska skild, sig aldrig upplyst finner
Och plågan alltid ny.
De häfder, som vår gång i mörkret skulle stöda,
Dem minnet söker der att som en vakteld föda,
Förlora sig till slut i dina skuggors famn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
