Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.184
"Nu började en ransakuing, som nära nog dragit
hela ortens befolkning med i soppan, antingen som vittnen
eller innehafvare af de förföljda sedlarne; många af
dessa innehafvare voro oskyldiga, och till en början
blefvo blott vi två bundna vid saken, bonden fick tio
och jag åtta år, ty jag hade den ädelmodiga artigheten,
att låta honom gälla såsom den der gifvit sjelfva idén
till fabriken och nöjde mig med den mera anspråkslösa
ställningen som hans verkmästare.
"Sedan vi väl voro komna i ro här, häktades
på olika ställen flera andra personer, hvilka gjorde
affärer med mina sedlar, och vi ha äfven fått de
gossarne hit. Men det kostligaste af hela saken är, att
det flytande knytet ännu i långa tider kan spöka kring
i landet och sätta menniskors ärlighet på prof; sist,
och det är ej längesedan, jag hörde af mitt snilles barn,
hade de blifvit uppfiskade af några fattiga satar till
arbetare, och dessa hederliga själar tyckte synd vara
om de arma skeppsbrutna sedlarne, hvarföre de med
den ömmaste omsorg torkade dem i solen samt
återgåfvo dem i största hemlighet lifvet och friheten;
kanske fortsätta många af dem sin resa kring den stora
verldsmarknaden, medan såväl "fiskrarne" som vi,
deras — sedlarnes nämligen — dagars upphofsmän,
sitta här och hvila på våra lagrar.
"Vi äro dock," slöt han med ett hånskratt, "här
en ansenlig trupp förfalskare af olika grader, och om
vi ville slå oss ihop, borde vi kunna uträtta stora ting.
Jag får ju tillstånd att etsa namnplåtar, "Michel med
fatet" sköter sin grafstickel som en karl, och hans
ensamma kula kan väl bli tillgänglig mot goda ord
och —"
"Jag anhåller om några ögonblicks uppmärksamhet,
då det tyckes som vår bereste litograf nu ej har mera
af intresse att berätta oss," afbröt Humlan med en ton
så verkligt förnäm, att den fräcke berättaren tystnade
tvärt och drog sig tillbaka i skuggan. "Då jag,"
fortsatte Humlan, "är lika mycket som herrarne skyldig
att bidraga till våra aftonunderhållningar, och ingenting
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
