Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
föstes bort; varje gång jag blundade till, ruskades
jag vaken av en polis.
Något senare, då jag hade uppgivit försöket att få
vila, slog jag mig i slang med en ung londonbo, som
varit ute i kolonierna och bara önskade sig dit. igen.
Plötsligt fick jag ögonen på en källargång, som
förde djupt ned under en byggnad; ett lågt järnstaket
stängde tillgången till den.
— Kom hit, sade jag. Låt oss kliva över och söka
oss en bra sovplats.
— Är du tokig? sade han och drog sig undan från
mig; vi skulle åka in på sex månader. Nej, jag
kommer inte med.
Sedan kom jag förbi ingången till Hyde Park i
sällskap med en pojke på fjorton, femton år, en liten
svag, mager och hålögd yngling.
— Låt oss klättra över staketet, föreslog jag, och
försöka få litet sömn inne bland buskarna. Där kan
polisen inte finna oss.
— Nej, tack, svarade han, då kommer parkvakterna
och de kniper oss säkert och får oss in på sex månader.
Ack, vad tiderna ha förändrat sig. Då jag var barn,
läste jag om hemlösa små pojkar, som sovo på
stentrappor. I litteraturen förekommer det kanske ännu
ett århundrade, men i verkligheten ha dessa sovande
pojkar försvunnit. Stentrapporna finnas ännu och
pojkarna också, men den rörande förbindelsen mellan
dem har avbrutits. Stentrapporna stå tomma och
pojkarna måste hålla sig vakna och "bära fanan".
— Jag var nere under ett av valven, medan det
91
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
