Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dem och som aldrig tycks svika. Likväl förbannade de
detta land i ordalag, som voro välgörande att höra efter
att en hel månad ha hört fantasilösa och enformiga
äkta londoneder. Egentligen har londonbon blott en
enda ed, språkets mest oanständiga, vilken han
använder på allt och alla. Amerikanarnas svärjande är
mycket livligare och rikhaltigare, spännande över en skala
från hädelse till gemenhet. Och då folk nu en gång
skola svära, så föredrar jag hädelse framför
gemenhet. Det har mera smak av djärvhet, äventyrslust och
trots än de rena oanständigheterna.
Där var en av de "kungliga vagabonderna", som jag
fann särskilt lustig. Jag hade först lagt märke till
honom i en port, där han sov med huvudet mot knäna
och med en hatt, som man sällan ser på denna sida
Atlanten. Då polisen ruskade honom vaken, reste han
sig långsamt, såg på polisen, gäspade och sträckte på
sig, såg ånyo på polisen, som om han inte riktigt visste
om han skulle gå eller inte, och gick så helt likgiltigt
in på en tvärgata. Jag hade genast klart för mig var
denna hatt hörde hemma, och uppträdandet gjorde mig
även säker på bärarens hemort.
Nu råkade vi stå vid sidan av varandra och kommo
i livligt samtal. Han hade varit i Spanien, Italien,
Schweiz och Frankrike. Han hade utfört det så gott som
omöjliga konststycket att tillryggalägga 300 miles som
blindpassagerare på en fransk järnväg utan att bli
gripen vid ändstationen... Var jag höll till? frågade
han mig, och var jag skaffade mig litet sömn? Kände
jag till rundgången? Han själv klarade sig fint, fast
Avgrundens folk — 7
97
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
