Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
upphetsning. De rullade som en bölja genom gatorna,
dansande arm i arm, män och kvinnor, gamla och
unga, alla skrålande: "Jag är kanske galen, men jag
älskar dig," "Dolly Gray" och "Kaprifoliet och biet".
Jag satte mig på en bänk vid Themsen-promenaden
och såg ut över den illuminerade floden. Det var
nästan midnatt, och förbi mig strömmade bättre folk, som
var ute för att roa sig och på sin väg hem ville undvika
de gator, där oväsendet var som värst. Vid sidan om
mig på bänken sutto två trasiga individer, en man och
en kvinna, nickande och slumrande. Kvinnan satt med
armarna i kors över bröstet, och hennes kropp vajade
fram och tillbaka — först framåt, så att det såg ut
som om hon skulle falla framåt, så åt vänster, så att
hennes huvud nästan vilade på mannens arm, och så
började hon vrida och sträcka sig åt höger, tills hon
vaknade till av smärtan i musklerna och satte sig rakt
upp; så började hon åter falla framåt o.s.v., tills hon
åter vaknade till.
Allt som oftast stannade några pojkar eller
ungdomar, smögo sig bakom henne och gåvo upp ett tjut,
som varje gång väckte både mannen och kvinnan. Vid
åsynen av deras förskrämda ansikten bröt den
förbipasserande mängden ut i våldsamma skrattsalvor.
Det var ett slående drag denna allmänna
hjärtlöshet, som visades av alla. Det är ju något mycket
vardagligt med de hemlösa på bänkarna, dessa stackars
eländiga varelser, som ej göra någon skada och som
man kan skoja med så mycket man vill. Minst
femtiotusen människor måste ha passerat bänken, medan
114
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
