Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjortonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag förstod och jag måste erkänna, att hennes
anmärkning var mycket träffande. Då det blir ebb, bli
båtarna liggande på stranden och kunna inte segla ut,
och på samma sätt går det med sjömannen: när det
är ebb, har han också svårt att flyta ovanpå. Min
sjömansutstyrsel och min närvaro i humledistrikten
talade sitt tydliga språk, jag var en sjöman utan hyra
— en man, som strandat.
— Kan ni ge oss ett jobb, governor? frågade Bert
arbetsförmannen, en äldre man, som såg vänlig ut
och hade mycket brått om.
Hans nej kom mycket bestämt, men Bert gav inte
upp utan hängde honom i hälarna överallt på fältet,
och så gjorde även jag. Huruvida det var denna
ihärdighet, som bevekte förmannen, eller han lät beveka
sig av vårt fattiga utseende, kunde varken Bert eller
jag komma underfund med, men till sist gav han med
sig och anvisade oss en ensam låda, vid vilken det
fanns plats — en låda, från vilken två män just begivit
sig av, då de inte kunde förtjäna nog till sitt
uppehälle.
— Uppför er nu ordentligt, sade förmannen till
oss, då han lämnade oss vid arbetet mitt ibland alla
kvinnorna.
Det var lördagskväll och vi visste, att arbetet skulle
sluta tidigt. Vi angrepo därför flitigt humlen, fast
beslutna att åtminstone lära oss att förtjäna till saltet
på vår mat.
Det visade sig vara ett dåligt arbete, egentligen blott
lämpat för kvinnor och intet att bjuda män. Vi sutto
132
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
