Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nittonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att nittiofem procent av dem som producera rikedomar
icke ha något hem, när veckan är slut — icke en bit
jord, inte ett hål, som de kunna kalla sitt eget — icke
äga något som helst av värde utöver litet möbler, som
kunna transporteras bort på en dragkärra — blott ha
en osäker utsikt att förtjäna en veckolön, som är så
knapp, att de knappast kunna livnära sig på den —
äro installerade på ställen, som man i de flesta fall
inte skulle finna passande för en häst — ha det så
illa ställt, att en månads dåligt arbete eller sjukdom
ställer dem ansikte mot ansikte med svält och nöd
Men på ännu sämre villkor än dessa, vilka måste
räknas som normala för arbetaren i staden och på landet,
lever den väldiga skaran av utarmat bottenskrap —
hela rasket, som följer industrins armé och som utgör
minst en tredjedel av det proletariat, vars normala
tillstånd är den ömkligaste nedbrutenhet.
Om detta är det moderna samhällets permanenta
utseende, ja, då måste man säga, att civilisationen har
blivit en förbannelse för hela mänskligheten."
Nittiofem procent! Detta tal är skrämmande, och
likväl måste mr Stafford Brooke, efter att ha tecknat
en förfärande Londonbild, öka antalet till en halv
miljon. Han skriver:
"Då jag var kaplan i Kensington, mötte jag ofta
familjer, vilka längs Hammersmith Road drogo in i
London.
En dag kom en lantarbetare med hustru, son och två
döttrar. Familjen hade länge bott på ett gods på
landet, där de kunnat existera på grund av rätten till ge-
172
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
