Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Drottningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men ögonen, som hvilade på honom strålade som ett par
underbara stjärnor, och de sade honom tydligt och klart hvad
en liten ädelboren jungfru aldrig får säga en man, ännu mindre
en prins och allra minst en prins, som står i begrepp att fästa
sig en brud. Och det var icke blott prinsen, som såg hvad de
sade. Det fanns icke en i hela salen som icke såg det. Och
nu visste man, hvarför hon icke velat lyfta sin slöja.
Men det var icke heller en som log. Och det var så tyst
under det höga loftet att man skulle kunnat höra en näsduk falla.
— Nu får jag väl gå, sade den lilla jungfrun. — Kom
min far.
Och hon tog riddar Huberts hand och de gingo långsamt
fram genom den vikande folkmassan, från hvilken då och då
stego ljud liksom af ett lågt hviskande eller kväfda snyftningar.
Men innan de hunnit ut, ropade en röst öfver de
sammanpackade hufvudena:
— Stäng dörrarna därnere!
Det var prinsen som ropat och dörrvaktarna utförde
skyndsamt hans befallning. Men själf kastade han sig på knä framför
konungens tron.
— Min kung, min far, sade han, — skola vi låta
drottningen gå?
— Drottningen? frågade kungen.
— Ja, drottningen. Eller är hon icke en drottning bland
kvinnor? För mig kommer det åtminstone icke att finnas någon
annan.
Konungen blickade ut öfver de församlade.
— Säga ni också, att hon är en drottning, frågade han.
Då brast det ut ett brusande »ja» från alla håll af salen,
från hög och låg, från gammal och ung. Och det var ett dån
och en klang, så att det sjöng i de tjocka slottsmurarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
