Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - ANDRA KAPITLET. Syndens människa eller Antikrist.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillämpat på sig såsom en beskrifning på den vördnad,
hvilken jordiska monarker voro skyldiga dem. ”Alla
konungar skola falla ned för Hans fötter och allt folk
skall tjäna Honom”, och emedan Kristus är Gud och
påfven Kristi ställföreträdare och ståthållare, bör då icke
äfven påfven af alla människor anses såsom Gud? Till
en dylik höjd af hädelse och dårskap dref Antikrist sina
anspråk. Ett exempel härpå lämnar Marcellus, då han
talar till påfven vid Laterankonciliet: ”Du är en annan
Gud på jorden”, äfvensom genom den ofta begagnade
titeln ”vår Herre Gud påfven”. Och är icke påfven,
sedan han genom transsubstantiationens makt kan skapa
Gud och genom sin prästvigningsmyndighet kan sätta
sina oräkneliga präster i stånd att göra detsamma, i viss
mening öfverlägsen Gud själf? Hvilken tillbedjan kan
väl vara stor nog för den, som är så upphöjd? En
dylik dyrkan godkännes af de romerska påfvarne.
Det är skrifvet: ”Stor är gudaktighetens hemlighet,
Gud är uppenbarad i köttet”, den allra Högste förnedrade
sig och påtog sig en tjänares skepnad”. Hafva vi
således icke, i fråga om de romerska påfvarnes själfupphöjelse,
fulla skäl att säga: stor är ”orättfärdighetens
hemlighet”, då en människa, en syndfull, dödlig varelse
i sitt högmod upphöjer sig själf att vara Guds like.
Men underligt att omtala, människorna medgåfvo det.
”Hela världen förundrade sig öfver vilddjuret!” Det var
också intet tomt skryt af Gregorius II, när han sade:
”Alla västerns konungar vörda påfven såsom en Gud
på jorden”. Sismondi beskrifver, huruledes Pipin och
frankerne mottogo påfven ”som en gudomlighet”. Den
mäktige kejsaren Karl den store samtyckte äfven att
mottaga sin titel och sitt rike som en gåfva från påfven,
och det dröjde icke länge, innan konungarnes kröningsed
kom att innehålla ett löfte att vara ”påfven trogna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
