Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Genom ett fönster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Vad tar ni er till Hagshot?» sade någon.
Mannen med det röda bältet ropade något, som icke
hördes samt fortsatte att draga i linan och såg sig om
på den vita gestalten, medan han så gjorde. Han kom
ned till flodbrädden, och linan röjde väg bland vassen och
slog ned i vattnet mellan hans halningar.
Just då kom fören på båten inom synhåll med
bogsermasten, och en högväxt man med vackert hår stod
bredvid och försökte överskåda banken. Båten törnade
oväntat på mitt i vassen, och den högresta mannen med det
vackra håret försvann plötsligt, han hade tydligen fallit
ned i den osynliga delen av båten. Det hördes en
förbannelse och ett otydligt skratt. Hagshot skrattade icke,
men steg hastigt i båten och sköt ut. Båten kom snart
utom Baileys synhåll.
Men den hördes fortfarande. Tonfallet hos rösterna
ingav tanken, att dess innehavare höllo på att tala om
vad de borde företaga.
Den springande gestalten närmade sig flodstranden allt
mer. Bailey kunde nu tydligt se, att det var en av
Fitzgibbons österlänningar och började få klart för sig, vad
det var för ett krokigt föremål, som mannen bar i sin
hand. Ytterligare tre män följde efter varandra genom
sädesfältet, och den främsta bar något, som troligtvis var
bössan. De voro kanske två hundra alnar eller något
mera bakom malajen.
»Detta är en människojakt, vid allt vad heligt är!» sade
Bailey.
Malajen stannade för ett ögonblick och överskådade
banken åt höger. Sedan lämnade han gångstigen, och i
det han banade sig väg genom säden, försvann han åt
det hållet. De tre förföljarna följde samma väg och
deras huvud och deras svängande armar, som syntes över
säden, gingo efter en kort stund även utom Baileys
synkrets.
Bailey glömde sig, så att han svor. »Just när det
börjar gå livligt till», sade han. Något likt en kvinnas skrik
trängde genom luften. Sedan hördes skott, ett tjut, en
dov smäll mot balkongen utanför, som kom Bailey att
spritta till, och därpå knallen av bössan.
»Detta är nästan för mycket för en invalid», sade han.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
