Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Harringays frestelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rödfärg och såg ut, som om den rullat omkring i ett slakthus
och kunde knappast få fram andan, och den kände sig
särdeles obehaglig med färgen rinnande nedför halsen.
Ändå tycktes den på det hela hava övertaget.
»Betänk detta», sade den, i det den oförskräckt
återvände till ämnet, »två oförlikneliga mästerverk — i olika
stil. Båda jämförliga med katedral...»
»Nu vet jag vad jag skall göra», sade Harringay och
störtade ut ur ateliern och längs korridoren till sin hustrus rum.
I nästa ögonblick återvände han med en stor burk
emaljfärg och en borste. Vid denna åsyn började den
konstälskande demonen med de röda ögonen att ropa.
»Tre mästerverk — oöverträffade mästerverk.»
Harringay drog två grova streck över demonen och lät
dem efterföljas av en stöt mot ögat. Han hörde ett
otydligt mummel. »Fyra mästerverk» samt ett spottande ljud.
Men nu hade Harringay övertaget, och det ämnade han
behålla. Med snabba, djärva drag fortsatte han att måla
över duken, som tycktes vrida sig av smärta, tills den
slutligen liknade ett likformigt fält, lysande av
emaljfärg. En gång syntes munnen på nytt och kom så långt
som till »fem mäster —», innan även den fylldes igen med
emaljfärg, och mot slutet öppnades ett rött öga och
stirrade på honom med förtrytelse. Men slutligen återstod
intet annat än en glänsande kvadratisk yta av hårdnande
emaljfärg. För en liten stund åstadkom en svag rörelse
under ytan en bubbla här och där, men så dog även detta
bort, och allt var fullkomligt stilla.
Sedan tände Harringay — i enlighet med sin egen
utsago — sin pipa och satte sig ned och stirrade på den
emaljerade duken, och sökte få klart för sig, vad som
inträffat. Därpå gick han bakom tavlan för att se, om
baksidan framvisade något anmärkningsvärt. Så ångrade
han sig, att han icke hade fotograferat djävulen, innan
han målade över den.
Detta är Harringays historia — icke min. Han
bestyrker den genom en liten duk (24×20) emaljerad i
blekgrönt och genom ivriga bedyranden. Det är också sant,
att han aldrig åstadkommit ett mästerverk, och enligt sina
närmaste vänners åsikt kommer han troligtvis aldrig att
göra det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
