Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den flygande mannen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
feberyrsel. Därpå förklarade jag min plan för de båda
brittiska soldaterna, och huru jag tänkte utföra den, och så
snart den korta skymningen hade övergått till natt, vågade
jag försöket. De höllo upp den där tillställningen högt,
och jag tog sats längs hela bergskanten, men jag måste
bekänna att jag blev rädd och hejdade mig, när jag kom
till utsprånget.
»Så snart jag stannat, skämdes jag — som jag väl hade
skäl att göra, då jag stod i spetsen för gemena soldater —
samt återvände och tog ny sats. Denna gång kastade jag
mig ut — jag kommer ihåg, att det skedde med ett slags
snyftning — rätt ut i luften med det stora vita seglet
svällande ut omkring mig. Jag måste ha tänkt med en
oerhörd hastighet. Det tycktes ta lång tid, innan jag var
säker, att min fallskärm ämnade hålla sig stadig. Först
gled den åt ena sidan. Därefter gav jag akt på klippan,
som tycktes flyga uppåt förbi mig, medan jag själv stod
på en fläck. Sedan blickade jag nedåt, och såg i mörkret
floden och den döda sepojen rusa upp emot mig. Men i
den dunkla belysningen såg jag även tre chinner, som
tydligen blevo högeligen förskräckta vid min åsyn, samt att
sepojens huvud var avhugget. Då önskade jag, att jag
hade kunnat vända om.
Sen fick jag min stövel i munnen på en av dem, och
inom en minut voro han och jag blandade om varandra
i en hög med duken fladdrande omkring oss. Jag
förmodar att jag slog ut hjärnan på honom med foten. Jag
väntade intet säkrare, än att även jag skulle få min hjärna
utslagen av de båda andra, men de stackars vildarna hade
naturligtvis aldrig hört talas om Baldwin, utan störtade
sin väg utan besinning. Jag lyckades befria mig ur den
döda chinnens och dukens inspärjning och såg mig
omkring. Omkring tio steg steg ifrån mig låg sepojens huvud
och stirrade i månskenet. Så fick jag syn på vatten och
gick dit och släckte törsten. Det hördes ej ett ljud i hela
trakten annat än de bortskyndande chinnernas fotsteg, ett
svagt rop ovanifrån samt vattnets porlande. Så snart jag
druckit mig otörstig, gav jag mig i väg nedåt floden.
»Härmed slutar förklaringen över sagan om den
flygande mannen. Jag mötte icke en enda själ på den åtta
mil långa vägen. Jag hann fram till Walters läger klockan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
