Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Diamantmakaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han höll upp och sökte forskande efter mitt medhåll.
»Att tänka», sade han, »att jag står vid gränsen därtill,
och här!
»Jag hade», fortsatte han, »omkring tusen pund, då jag
var tjuguett år, och detta, förökat genom inkomster av
lektioner, trodde jag, skulle räcka för mina undersökningar.
Ett eller två år tillbragtes med studier, huvudsakligen i
Berlin, och sedan fortsatte jag på egen hand. Den värsta
svårigheten var att hålla det hemligt. Ser ni, om jag
låtit det komma ut, vad jag gjorde, kunde andra hava
sporrats av min tro på möjligheten att förverkliga
tanken, och jag gör ej anspråk på att vara ett sådant snille,
så att jag hade varit säker på att hinna först, för den
händelse det uppstått kapplöpning efter upptäckten. Ni
förstår, huru viktigt det var, att om jag verkligen fick
mitt arbete till stånd, folk icke skulle förstå, att det gick
på artificiel väg, och att det vore möjligt att frambringa
diamanter ur en ton kol. Därför måste jag arbeta alldeles
ensam. Först hade jag ett litet laboratorium, men då
mina tillgångar började ta slut, utförde jag mina
experiment i ett dåligt, omöblerat rum i en liten stad i Kent,
där jag även sov på en halmmadrass på golvet bland alla
mina apparter. Pengarna helt enkelt flöto sin väg. Jag
nekade mig själv allt för att anskaffa hjälpmedel till
arbetet. Jag försökte att förtjäna litet genom undervisning,
men jag är just ingen skicklig lärare, och jag har ingen
akademisk examen, ej heller stora kunskaper utom i
kemi, och jag fann, att jag fick sätta till mycken tid och
arbete för få men dyrt förvärvade penningar. Men
jag kom lösningen av problemet allt närmare. För tre
år sedan löste jag problemet om vätskan och kom ganska
nära lösningen angående trycket genom att slå denna min
vätska och en viss mängd carbonsammansättning i en
bösspipa, som jag fyllde med vatten och sedan tätt
tillslöt och upphettade.»
»Ganska riskabelt», sade jag.
»Ja. Den sprängdes och krossade alla mina
fönsterrutor och en stor del av mina apparater, men jag fick i
alla händelser ett slags diamantpulver. Fullföljande
problemet att låta en stor tyngd verka på den smälta massa,
ur vilken stenarna skulle kristalliseras, träffade jag på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
