Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärrskådaren - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han sprang från mig och kom sedan fram i
försvarsställning; hans ansikte var helt förvridet av fasa.
»Ack», ropade han. »Vad var det?»
»Det är jag — Bellows. Sansa dig, Davidson.»
Han hoppade till, då jag svarade honom och stirrade —
hur skall jag uttrycka mig — rakt genom mig. Han
började tala, men icke till mig utan till sig själv.
»Här är jag mitt på ljusa dagen på öppna stranden.
Ingenstädes där jag kan gömma mig!» Han såg sig vilt
omkring. »Nu ger jag mig i väg.»
Han vände sig hastigt helt om och sprang rätt på den
stora elektrometern — så häftigt att, såsom vi sedan
upptäckte, han fick svåra kontusioner på skuldran och
käkbenet. Härefter tog han ett steg tillbaka och utbrast med
kvidande röst: »Vad i himmelens namn har det kommit åt
mig?» Han stod där blek av fruktan och darrade häftigt,
med den högra handen omfattanden den vänstra på det
ställe, där den hade kolliderat mot magneten.
Nu hade jag hunnit bliva i högsta grad orolig.
»Davidson», sade jag, »var icke rädd.»
Han blev förskräckt av min röst men icke så ytterligt
som förut. Jag upprepade mina ord med så klar och
bestämd röst, som jag kunde åstadkomma.
»Bellows», sade han, »är det verkligen du?»»
»Kan du icke se, att det är jag?»
Han skrattade.
»Jag kan icke ens se mig själv. Var i all världen
äro vi?»
»Här, i laboratoriet!»
»Laboratoriet!» svarade han med förbryllad röst och
lade handen på pannan. »Jag var i laboratoriet — tills
den där blixten kom, men jag vill bli hängd, om jag är
där nu. Vad för ett skepp är detta?»
»Här finns intet skepp», sade jag. »Var nu förståndig,
gamle kamrat.»
»Intet skepp», upprepade han, och tycktes genast hava
glömt mitt förnekande. »Jag antar», sade han sakta, »att
vi äro döda båda två. Men det besynnerliga är, att jag
känner det, som om jag ännu hade en kropp. Jag
förmodar, att man blir väl icke van vid det alldeles med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
