Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En insekt — »genus novo»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
varandra och lyssnade. Han tycktes dansa på trappan. Ibland
hördes han gå ned för tre eller fyra trappsteg helt
hastigt, därpå upp igen och sedan skynda ned i hallen. De
hörde paraplystället slå omkull med ett fasligt brak.
Därpå drogs rigeln ifrån och säkerhetskedjan rasslade. Han
öppnade dörren.
De skyndade till fönstret. Det var en mulen och grå
natt, ett tätt vattenrikt moln gick rakt över månen, och
häckarna och träden framför huset sågo svarta ut emot
den något ljusare körvägen. De sågo Hapley, som
liknade ett spöke i skjortan och vita benkläder, springa fram
och tillbaka på vägen, slående i luften. Än stannade han,
än föll han häftigt ut mot någonting osynligt, än gick han
emot det med fasta steg. Slutligen gick han utom
synhåll på vägen mot sandkullen. Därefter återkom han,
medan de överläde, vem som skulle gå ned och stänga
dörren. Han gick raskt rätt fram till huset, låste dörren
omsorgsfullt och gick lugnt upp till sitt sovrum. Och
sedan var allt tyst.
»Mrs Colville», ropade Hapley ned för trappan följande
morgon. »Jag hoppas, att jag icke skrämde er i natt.»
»Ja, det må ni verkligen fråga», svarade mrs Colville.
»Saken är den, att jag går i sömnen, och de sista båda
nätterna har jag varit utan sömnmedel. Det är verkligen
intet att vara rädd för. Jag är ledsen, att jag visat mig
som en riktig åsna. Nu skall jag gå över sandåsen till
Shoreham och skaffa mig något medel, som låter mig
sova djupt. Jag borde ha gjort det i går.»
Men då han hunnit halvvägs över sandåsen till
kalkbrotten, kom insekten igen mot honom. Han gick vidare
och sökte samla tankarna kring schackproblem, men det
ville ej lyckas. Insekten fladdrade kring hans ansikte, och
han slog mot den med hatten till självförsvar.
Då överfölls han av raseri, det gamla raseriet, det som
han så ofta känt mot Pawkins. Han gick på, hoppande
och slående efter insekten. Plötsligt steg han misste och
föll raklång.
Det uppstod en lucka i hans medvetande, och Hapley
fann sig om en stund sitta på en stenhög framför
ingången till kalkbrotten, med ena benet vikt under honom.
Den sällsynta insekten fladdrade fortfarande kring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
