Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV - Hur det känns att kantra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HUR DET KÄNNS ATT KANTRA 119
sjönk sakta, men säkert, kanske på grund af
seglens växande genomblötthet.
Afståndet till land öfversteg knappt ett trettio-
tal meter — alltså en smal sak för en naken
simmare. Likväl hade jag på känseln, att jag
inte skulle nå dit med kläder på, byxorna klibbade
utefter benen och kängorna måste åtminstone
först af.
Då fick jag se en karl, som stod på stranden.
Jag viftade åt honom med armen — klokare hade
väl varit att vifta med börsen. Men den var för
tillfället submarin och jag ville om möjligt akta
mina manschetter.
När karlen såg min nöd, stoppade han hän-
derna i rockfickorna och gick säfligt sin väg.
Om jag blef räddad?
Jo, en gast på en i närheten förtöjd fenbåt
nalkades plötsligt med korta, taktfasta årtag.
— Hvarför sitter ni med surrade skot i den
här vinden, sade han strängt, i det undertecknad,
drypande som en våt hund, klef i hans båt. —
Och när ni kände, att hon höll på att gå rundt,
kunde ni åtminstone ha lovat.
— Ja, men då hade den kanske inte kantrat?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
