Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om Romerska bad och Finska badstugor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De engelska medicinska tidskrifterna för 1863—1865
innehålla en mängd uppsatser i denna fråga, uttalande de mest
motsatta omdömen öfver det turkiska badet. Genom noggranna
undersökningar af flera framstående fysiologer och läkare såsom
Tudichum, C. L. Robertson, Sir John Fife, Arthur Leard, Goolden
m. fl. kom man snart till kännedom om varmluftsbadets natur och
tack vare den outtröttlige Dav. Urquharts energi, anvisades inom
England än en gång at denna antika badform en plats såväl bland
den moderna medicinens fysikaliska läkemedel, som framförallt inom
den allmänna hygienen, der den blifvit för den stora mängden ett
billigt men kraftigt medel till såväl kroppens snygghet, som dess
vederqvickande och härdande i ett rått och fuktkallt klimat[1].
Under namn af Römisch-Irische Bäder infördes de efter en af
nämnde Dr Barter förbättrad konstruktion redan 1860 i
Tyskland af Dr Luther, som på sin egendom Nudersdorff, nära
Wittenberg, inrättade en särskildt kuranstalt, grundad på denna
badmetod. Sedan dess eger nästan hvarje större stad i Tyskland ett
eller flera sådana bad, mer eller mindre afvikande från sin
österländska förebild.
Att Irland var det första land i vestern, som med intresse
omfattade dessa bad är för oss af egendomlig betydelse. Detta
land eger nemligen ännu på landsbygden i vissa trakter ett slags
små svettbadstugor (sweating house), liknande våra s. k. finska
badstugor, i hvilka den irländske bonden tar sitt svettbad och
derefter kastar sig i en närbelägen sjö eller flod. Äfven vi hafva,
om icke mer, åtminstone traditionen qvar om en vidsträckt
användning af ett likartadt svettbad, hvilket bruk en tid var så
allmänt i norden, att hvarje by, hvarje gård hade sin badstu’, der
folket laugrdagen (thwottardagen), män och qvinnor, gamla och
unga, togo sig ett kraftigt men uppfriskande reningsbad, der ej
fara var för någon veklighet, ty en duktig risbastu jemte några
ämbar källkallt vatten efter den bitande värmen förmådde nog
motverka all befarad förslappning. I sin »Historia om Nordens folk
och natur» säger Olaus Magni före medlet af 1500-talet: »Ehuru
bruket af badstugor på de flesta ställen synes ske hufvudsakligen
för njutnings skull, isynnerhet i Italien, hvilket bevisas af ruinerna
i Rom efter de kostsammaste thermer och i det Puteolanska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
