Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Nej, men se på Axner, gosur!» ude Hök takt*
till sina tvenne kamrater, i det ban för dem utvisade
dennes besynnerliga ställning ocb aasigtsrörelser.
De tvenne kamraterna följde Höks finger och syn«
les förvånade öfver hvad de sågo,
»Han gråter,» sade den ene.
»Ja minsann gråter ban icke,» sade den andre.
»Hur fir’det fatt med dig, Axner?» frågade Hök,
nårmande sig vännen och vidrörande hans arm.
»Lalla . . . Lalla,» rörde sig Adolfs mun.
Ha! vore det väl möjligt! Hon der i svepningen
densamma som bon i Stadsgården! Ansigtet, de sex
åren, namnet, ty Lalla var Laura sammandraget, allt
allt Öfverensstämde. Ju mera Adolf betraktade den
döda, desto mera öfvertygades ban derom, att det var
den lefvande, den i hans minne, i hans drömmar lef«
vande. I denna stund bade han velat gifva sitt lif,
om de tillslulna ögonen endast för en sekund af lifvet
fått öppna sig. Ack! de bade säkert varit så blå, så
biå, innan dödens kalla läppar uppsugit, himlafärgen.
Hök och kamraterne hörde honom visserligen
nämna namnet Lalla; men de förstodo ingenting, ty de
kände icke förhållandet med den döda flickan. Axner
hade hvarken för dem eller ens för Pauli nämnt ett
ord om de stora blå ögonen, som flögo mellan hans
hjerta och bjerna. Det var ea för dyrbar och helig
skatt, för att våga lägga den på läpparne till verldens
ögonfägnad och roflystnad.
Likbjudaren inträdde, åtföljd af en kyrkdräng,
hvilken sednare skrufvade locket på kistan.
Lycklige Adolf! han hade ändå fått fälla en tår på
det kära, bleka anletet. En gång skulle hon återgifva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
